Den politiska mitten har förändrats igen

Labour-ledaren Jeremy Corbyn har suttit i parlamentet sedan 1981 men under hela sitt politiska liv varit en outsider. Plötsligt är en bra sak.

En 68-årig partirebell har nyss levererat Labours kraftigaste ökning mellan två val sedan 1945 och sett till att partiet för första gången på 20 år vunnit mandat i parlamentet.

Hur kunde så många ha så fel om Jeremy Corbyn?

Det kanske inte är så konstigt.

Inför valet 2015 gick Labour fram med ett milt vänsterprogram där man lovade ökade offentliga utgifter och stopp för nedskärningspolitik. Man förlorade. Det konservativa partiet, som hade lovat mer åtstramningar, vann för andra gången på raken.

Stirrat sig blinda på siffror

I och kring partiet spred sig en känsla av att väljarna inte litade på att Labour skulle sköta ekonomin och när Jeremy Corbyn sedan valdes till ledare - med ett löfte om en kraftig vänstergir - tappade partiet stort i opinionsmätningarna. En ideologiskt rigid vänsterman utan ministererfarenhet skulle aldrig nå marginalväljarna, sa man. Att röra sig mot mitten var det enda sättet om Labour ville växa, sa man.

”Mitt misstag var att jag såg på siffror och mätningar som en förutsägelse för hur det skulle gå i framtiden, inte som en grov och förenklad ögonblicksbild av nuet”, har vänsterjournalisten Sunny Hundal twittrat eftertänksamt.

Han var inte ensam.

För åtta år sedan höll de tyska socialdemokraternas dåvarande partiledare Sigmar Gabriel ett tal om den politiska mitten.

Mitten är inte en grupp - medelklassen - som partier måste anpassa sig till för att vinna väljare, menade Gabriel. Den politiska mitten utgörs i stället av de för tillfället dominerande idéerna.

Gynnar medelklassen

– Detta är, tror jag, den egentliga orsaken till vår valförlust. Istället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva, sa Gabriel.

Ingen kan anklaga Labour-ledaren Jeremy Corbyn för att ha ändrat på sig själv. Han har alltid låtit likadant.

Det är andra saker som har förändrats.

Sedan finanskrisen är det bara grekerna som fått se sin levnadsstandard försämras så radikalt som britterna. Lönerna för brittiska arbetare föll med fem procent mellan 2007 och 2015. Och då har vi inte pratat om bostadskrisen, krisen i sjukvården, kaoset i brittisk infrastruktur och allt dyrare studieavgifter.

Allt det där lovade Corbyn att bryta med. När de konservativa, som styrt landet under nästan alla krisår, lovade ett ”starkt och stabilt” ledarskap tjatade Labour om att fortsatt åtstramningspolitik var farlig, orättfärdig och måste avslutas.

Och det fungerade, trots att Labours manifest inte var särskilt radikalt. I en fördelningspolitisk analys som tankesmedjan Institute for Fiscal Studies gjort visar det sig att det Labours välfärdspolitik i huvudsak skulle gynna medelklassen. Dessutom vann man mest mark i medelklassområden.

Tillhör inte eliten

Däremot har Corbyn bäst kapitaliserat på det missnöje med sakernas tillstånd som drar över västvärlden och som redan fått sitt uttryck i brexitomröstningen. Man kan anklaga Corbyn för mycket, men som evig outsider är han inte svärtad av den politik som gjort att Storbritannien går att jämföra med Grekland när det gäller levnadsstandard.

Han är en sorts politisk ledare som genom hela sin karriär varit oberoende sitt lands politiska etablissemang och vars löfte om hopp och förändring plötsligt biter.

Så ser den politiska mitten ut i dag. Om inte de styrande levererar politik mot de allt vidare klyftorna, då kommer den vrede som följer i ojämlikhetens spår vräka de politiska eliterna över ända.


Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Läs också:

Storbritannien blir som en
enpartistat
Kaoset kring Corbyn knäcker
Labourpartiet
Testet som politikerna måste
klara
Corbyn är chanslös i valet
2020