OS blev reklam för det auktoritära Kina

Bästa olympiaden någonsin, men eftersmaken är lite bitter

Martin Ponsiluoma efter silvret i skidskyttets sista distans, masstarten.

OS i Peking 2022 är slut. De bästa vinterspelen någonsin, i alla fall om man räknar svenska medaljer. Men är det bara så vi kommer att minnas de tre senaste veckorna?

Jag är inte så säker.

Det är klart att guldglansen kring Nils van der Poel och Jonna Sundling kommer att bestå. Det är klart att Sara Hector och Sandra Näslund har skrivit in sig i den svenska idrottshistorien, precis som alla andra tävlande som tränat i åratal för att prestera under några sekunder på den kinesiska konstsnön.

Ingen vill ta ifrån idrottarna stoltheten över vad de har åstadkommit.
Samtidigt kommer vi att minnas bilden av en 15-årig rysk konståkerska som råkat dopa sig med morfars hjärtmedicin och som till sist bryter samman under pressen. Varför händer sådant alltid i Ryssland?

Vi kommer också att komma ihåg en norsk skidskytt som måste bäras bort från målfållan sedan hon förlorat allt det sista varvet in mot mål.

Elitidrott är inte alltid vackert.

Men bortom allt det är det några andra ord som dyker upp när jag ska sammanfatta den 24:e vinterolympiaden.

Covid, kommersiell TV och Kina. Jag vet att det skulle ha sett snyggare ut på engelska.

Bubblor och hysterisk testning tillhör numera idrottarnas vardag. Ändå måste man få fråga sig om det verkligen är en bra idé att arrangera ett olympiskt spel när karantänsbestämmelserna när som helst kan förändra startfältet? Eller när de glest besatta läktarna bara rymmer utvalda dignitärer?

Pandemin lär ändå vara övergående. Det är knappast reklam-TV:s grepp om idrotten. Jag frågar mig dock, har vinteridrotten verkligen råd att provocera tittare i till exempel Sverige med kommentarer från Stockholm och reklam för kattmat och obemannade bensinstationer?

Naturligtvis har de senaste veckorna varit en gigantisk propagandamanifestation

Det är trots allt inte ett globalt evenemang vi pratar om. Den som undrar kan ju fundera på medaljligan som Norge vinner stort. Med all respekt för våra grannar i väster, det hade inte hänt om världen brydde sig.

Idrottens största problem hänger ändå samman med platsen, Kina.

Naturligtvis har de senaste veckorna varit en gigantisk propagandamanifestation för regimen i Peking. En regim som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter, förtrycker minoriteter och uppträder allt mer aggressivt mot andra länder.

Kanske var målet inte i första hand att vinna sympati i världen utanför. De kinesiska ledarna behöver knappast bry sig. Målet har nog snarare varit att signalera framgång och framsteg till den egna befolkningen. Och eftersom regimen kontrollerar nyhetsförmedlingen gissar jag att det fungerat.

Det är dags att gratulera de svenska idrottarna, men också att ställa en fråga till idrotten som sådan. Är detta vad man vill vara, ett skådespel i händerna på auktoritära regimer?

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.