Klasskrig och livets andra små njutningar
Därför blir Sigge Eklunds bok politik
Sigge Eklund och Alex Schulman driver sedan åtta år Sveriges största poddcast, "Alex & Sigge". Jag är en av de cirka 200 000 personer som lyssnar på den varje vecka, för att den ofta är både kul och provocerande.
Förutom poddstjärnor är Alex och Sigge två av landets mest framgångsrika författare. Häromveckan gav Sigge Eklund ut boken "Livets små njutningar – Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva" (Brombergs 2020).
Den kitschiga titeln väcker associationer till presentboksfacket eller den så populära självhjälpsgenren, men Sigge Eklund har större pretentioner med innehållet än så. Det visar inte minst hans indignerade reaktion på de sågningar som boken mestadels har mött på landets kultursidor.
Att recensenter i så vitt skilda tidningar som Svenska Dagbladet som Arbetet har ställt sig frågande till Sigge Eklunds välformulerade skildringar om att dricka en starköl i alperna, äta rabarberpaj i bersån eller dricka gräddig milkshake har författaren tagit som intäkt för att hela den svenska politiska vänstern är stendöd.
Det kan man tycka är att dra på stora växlar, en smula.
Han förklarar det med att kulturvänstern är hopplöst avundsam, hyser klasshat och inte kan skilja på hans författarskap och hans person. Att göra den distinktionen är inte helt lätt, man antar att om Sigge Eklund skriver att det är njutbart att köpa te i en tebutik så är han knappast likgiltig inför en sådan upplevelse.
Ofrånkomligt läser man in Sigge Eklunds egna lyxliv i den sybaritiska röst som radar upp livets stunder av lycka i boken. Hans läsare och lyssnare – och även kritikerna – vet att han pendlar mellan sitt hus i exklusiva Beverly Hills i Los Angeles och Gotland, att han bott månadsvis på Grand Hôtel i Stockholm. Det åks på weekend-resor till Dubai och äts på flådiga restauranger.
Tack vare sin succépodd har han helt enkelt tjänat storkovan.
Men var kommer pengarna från? Jag som lyssnar frekvent på "Alex & Sigge" slås ständigt av hur de mångordigt lovordar sina sponsorer som sammantaget tecknar en genomborgerlig samhällssyn.
De verkar fullkomligt älska rut-företag, cykelbud som levererar hämtmat, nätcasinon, snabba lån, alkohol och spelbolag. Det är en provkarta över prekariatutsugning och ekonomiska fällor som främst drabbar underklassen. Avsaknaden av något slags klassanalys är märklig med tanke på att både Schulman och Eklund är uttalade sosseväljare.
Man kan gratulera till deras lyxliv, de förtjänar framgången, men samarbetet med den sortens företag är något helt annat: Aggressiv klasspolitik i praktiken.
Med det som fond får en bok om livets njutningar en lätt bismak. Vi vet redan att Sigge Eklund lever ett sällsynt privilegierat liv, och han är inte generad för att manifestera det. Det visar kanske mest att en stark vänster behövs mer än någonsin.