Svenska kärnvapen är mest en fantasi
Debatten om försvaret snöar in på fel saker
Publicerad 2026-02-03 06.00
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
MÜNCHEN Förra veckan diskuterades kärnvapen i Sverige. På kort tid har debatten gått från ”vi kan inte gå med i Nato eftersom Nato har kärnvapen” till frågan ”borde vi inte skaffa egna”.
Det kan man förstås diskutera. Men det är mest fantasier.
Jag befinner mig just nu i München, i Tyskland, på ett fik inte långt från Königsplatz. Här omkring låg Nazistpartiets viktigaste mötesplatser, inte minst Königsplatz själv med sina monumentala byggnader i antik stil.
Det är nollgradigt och fuktigt.
Här växte nazismen fram, här låg partiets högkvarter och här formades de idéer som störtade hela Europa i ruiner. München kallades inte ”Hauptstadt der Bewegung”, rörelsens huvudstad, utan orsak.
Lokaltidningen Süddeutsche Zeitung skriver att det nu är USA som ”passerat gränsen till fascism”. Man hyllar Bruce Springsteens ”Streets of Minneapolis. ”Mitt svar på statsterrorism” är rubriken.
USA har problem. Landet räknas inte fullt ut som en demokrati längre och Donald Trump har – på skämt – sagt att höstens val kanske bör ställas in.
Det är detta land som just nu håller i vårt kärnvapenparaply. Så att själva debatten om egna kärnvapen uppstår är kanske begripligt.
Men det är ganska mycket som inte framgår av det som sades i veckan.
Kärnvapen är ganska otrevliga vapen, de kan utplåna mänskligheten och exempelvis utradera hela städer från kartan. Därför finns ett avtal, icke-spridningsavtalet, NPT, från 1970. Enligt avtalet är det förbjudet för länder som inte har kärnvapen att utveckla sådana.
Om ett land som Sverige utvecklar kärnvapen skulle avtalet falla och med det faller i praktiken den regelbaserade världsordningen, i varje fall för massförstörelsevapen.
Alla som kan skulle då sannolikt skaffa kärnvapen, som Japan, Brasilien, Argentina, Saudiarabien, Sydafrika, Iran, Egypten, Polen och så vidare. Det vore bara en tidsfråga.
Och ju mer kärnvapen skulle spridas, desto lägre blir tröskeln för att de används.
Att bevara den regelbaserade världsordningen och icke-spridningsavtalet är ett helt avgörande strategiskt intresse för Sverige. Små länder far väldigt illa utan den, det kan vi lära av historien.
Kärnvapen är dessutom ganska dyra, även om det inte finns några officiella siffror. Om Sverige skulle utveckla kärnvapen handlar det inte bara om själva vapnen utan även om hela systemet runt omkring, som produktion, lagring och underhåll.
Dessutom krävs plattformar för att använda vapnen som flygplan, kanske u-båtar och olika robotsystem.
Det skulle bli det största och dyraste industriella projektet någonsin i Sverige och det skulle sedan varje år kosta oerhörda summor att underhålla. Detta är pengar som skulle tas från övriga försvarsbudgeten och från välfärden.
Detta är inte realistiskt. Därför pratar många om ”europeiska” kärnvapen eller liknande. Vad det betyder är oklart. Kanske mest realistiskt vore att fälla upp ett lite mindre franskt kärnvapenparaply, kompletterat med ett ännu mindre brittiskt. Mot att vi betalar delar av kostnaden.
Det skulle dock ligga helt i händerna på Frankrikes president, som efter valet nästa år mycket väl kan komma från den EU-kritiska extremhögern. Riktigt vad detta betyder är oklart.
I Tyskland har man länge diskuterat gemensamma kärnvapen med Frankrike. Redan Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer var inne på dessa idéer på 1950-talet. Men det har aldrig blivit något.
Alla diskussioner om svenska kärnvapen, svensk-franska eller ”europeiska” har även det gemensamt att tidsperspektivet är mycket långt. De skulle sannolikt först kunna bli verklighet årtionden efter att Donald Trump har lämnat Vita huset.
Jag tror personligen mer på de samarbeten som redan finns. Ge inte upp om Nato och Natos säkerhetsgarantier. Stödet i USA:s kongress är fortfarande bergfast.
De europeiska stormakterna är inte heller på något sätt hjälplösa. Storbritannien och Frankrike har en viktig roll att spela även i vår region. Polen rustar upp enormt snabbt, likaså Tyskland även om det var från en anskrämlig nivå.
Inte heller de nordiska och baltiska länderna är maktlösa, inte om vi samarbetar och integrerar vårt försvar över Östersjön.
Vi kanske skulle slå ihop de nordiska ländernas flygvapen? Och göra samma sak med Marinen? Gemensamt är Norden faktiskt på många sätt också en stormakt.
Detta är vad vi borde prata om. Det är på riktigt.
Spridning av kärnvapen och nukleär kapprustning är farligt. Det är en av få saker som faktiskt skulle kunna leda till ett tredje världskrig. Konsekvenserna vore otänkbara.
Eller som Albert Einstein (på ett ungefär) uttryckte saken:
“Jag vet inte med vilka vapen tredje världskriget kommer att utkämpas, men fjärde världskriget kommer att utkämpas med pinnar och stenar.”
Utanför mitt fik har mörkret nu börjat lägga sig.
På Münchens gator känns historien aldrig långt borta. Eller framtiden.
***
Texten är hämtad från veckans nyhetsbrev. Prenumerera på ledarredaktionens nyhetsbrev här.