Vi valde inte kriget, men kriget kan ha valt oss
Kaja Kallas: Ryssland sporras av svaghet, inte styrka
Publicerad 2025-03-08
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I april 2007 anföll Ryssland sitt lilla grannland Estland. Inte med stridsvagnar och artilleri utan i en massiv cyberattack. Banker, medier, myndigheter, polisen och politiska partier angreps. Stora delar av samhället upphörde att fungera.
Nato kliade sig i huvudet.
Ryssland nekade naturligtvis, men under 22 dagar böljade attacken fram och tillbaka. Estland tvingades på knä, men föll aldrig.
Det är så nära ett så kallat cyber Pearl Harbor eller cyber 11 september som västvärlden har kommit.
En överraskningsattack i syfte att krossa ett helt land och ändra historiens gång. Fast på nätet.
Själva ämnet är mer aktuellt än någonsin. Internet är ett av flera slagfält i Ukraina, och i Gaza. Och vårens stora serie på Netflix, ”Zero day” med Robert De Niro, bygger på just en cyberattack, fast mot USA och med många fler döda. Där upphör dock likheterna.
I verklighetens Estland 2007 började alltihop med att regeringen ville flytta ett sovjetiskt krigsmonument – Bronssoldaten – från andra världskriget. Ryssland protesterade och försökte orkestrera demonstrationer och bråk inne i Estland.
Men Kreml saknade dagens maktmedel och inga små gröna män försökte ta över regeringsbyggnaderna i Tallin. Man fick nöja sig med hackerattacker, att blockera webbsidor, betalningssystem och i princip alla tjänster på nätet.
Erfarenheten är betydande långt utanför Estland. Europas viktigaste utrikespolitiker just nu, Kaja Kallas, var tidigare premiärminister i Estland. Hon var 29 år när angreppet skedde. Hennes parti, det liberala Reformpartiet, var en av måltavlorna.
Estland var medlemmar av Nato sedan några år men ingen i Bryssel eller Washington riktigt förstod hur man skulle svara. Överraskningsattacker är just överraskande.
Men frågan är oundviklig.
Är det så här allt börjar nästa gång? Som första steget i en rysk eskalering mot väst. För att testa våra gränser.
Vad ska vi européer i så fall göra? Är Washington ens med i matchen längre?
Jag gjorde ett reportage om Bronssoldaten tio år efter attackerna. Krigskyrkogården där monumentet idag står var välskött och vacker. Färska blommor låg vid soldatens fötter.
Men överallt satt övervakningskameror. Den politiska kraften är inte uttömd. Och Bronssoldaten var bara en av tusentals möjliga svepskäl för ryska så kallade ”aktiva åtgärder” i väst.
Giftmord, cyberattacker, infiltration och attentat.
Vill Kreml hitta på förevändningar för konflikt med väst brukar de vara ganska kreativa. 2007 slutade det efter 22 dagar, men mot ett annat och mycket svagare Ryssland.
USA leddes av George W Bush. Han hade personligen välkomnat de Baltiska staterna till Nato fem år tidigare i ett stort tal framför rådhuset i Litauens huvudstad Vilnius.
"Vår allians har gett ett högtidligt löfte om skydd, och den som väljer att ha Litauen som fiende har också gjort sig till en fiende till Amerikas förenta stater. Inför aggression kommer de modiga folken i Litauen, Lettland och Estland aldrig mer att stå ensamma." sa han.
Estland har inga illusioner om vad Ryssland är kapabla till. Där finns inte ett spår av den naivitet och tröghet som har varit så vanlig i delar av Europa.
”Det enda som sporrar Ryssland är svaghet, inte styrka”, sa Kaja Kallas till SVT när hon besökte Sverige förra året.
Därför är hon nu rätt kvinna på rätt plats. Under hennes tid som premiärminister var Estland det land som gav mest stöd till Ukraina i relation till folkmängd.
Efter bakhållet mot Volodymyr Zelenskyj i Ovala rummet förra fredagen var hon kristallklar.
”I dag blev det tydligt att den fria världen behöver en ny ledare. Det är upp till oss européer att anta denna utmaning”, sa hon.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, från Tyskland, har följt upp dessa uttalanden med ett av de mest omfattande förslagen till upprustning någonsin – 800 miljarder euro på fyra år.
Det motsvarar 8800 miljarder kronor. Som en jämförelse ligger Sveriges försvarsbudget i år på 138 miljarder.
Efter Amerikas kapitulation inför Vladimir Putin krävs en helt ny typ av europeiska politiker. Ett annat ledarskap. En annan stigande stjärna är Danmarks Mette Fredriksen.
I årets State of the Union-tal inför kongressens båda kamrar sa Donald Trump återigen att Grönland ska bli amerikanskt ”på ett eller annat sätt”.
Det ska naturligtvis tolkas för vad det är: ett hot.
Mette Fredriksen har skött krisen bra, så här långt. Men vi behöver räkna med att det kan bli mycket värre än idag. Och Sveriges plats är vid Danmarks sida, utan några som helst reservationer.
Både Putin och Trump har ett gemensamt intresse av att splittra Europa och spela ut våra olika länder mot varandra. Vårt intresse är det motsatta, att hålla ihop.
En av de få som verkar ha Donald Trumps öra är Giorgia Meloni, Italiens premiärminister, hennes parti har rötter i Benito Mussolinis fascistparti men hon har lagt stor kraft på att etablera sig som en av Europas tyngre spelare. Och hon har inte svajat om Ryssland, som andra inom den radikala högern.
I tosdags kväll träffades EU:s ledare i vad tidningen Politico kallat ett "5-minuter-till-midnatt"-mardrömstoppmöte. Ursula von der Leyens försvarssatsning gick snabbt igenom men Ungerns Viktor Orbán fortsatte bråka om stödet till Ukraina.
När det verkligen gäller spelar Orbán för samma lag som Putin och Trump.
Politico har rätt, klockan är fem i tolv. Vi valde inte kriget, men kriget kan ha valt oss. Utgången är dock inte på något sätt given.
Samma år som den stora cyberattacken mot Estland, 2007, stod Vladimir Putin på säkerhetskonferensen i München och krävde en ny säkerhetsordning i Europa. Han ville ha tillbaka Rysslands intressesfär i Europa. Han krävde att små grannländer ska lyda Kreml.
18 år senare verkar EU faktiskt ha lyssnat på vad han sa.
Kaja Kallas har hittills haft rätt om Ryssland. Moskva respekterar bara styrka och Europa står nu inför en kamp mot klockan om vi vill undvika en än mer osäker framtid.
Vi kan inte lita på någon annan. Det är bara på oss det beror.
Klockan är fem minuter till midnatt och än är det inte försent.