Förintelsen är inte ett museiföremål
Hur judehatet ser ut och fungerar i vår tid har vi fått exempel på
– Vi ska aldrig glömma, har vi lovat varandra. Sverige glömmer aldrig.
Så sa statsminister Stefan Löfven om Förintelsen i sin regeringsförklaring i veckan.
Löftet om hågkomst har tre ben: 2020 kommer Sverige stå värd för en ny internationell konferens om Förintelsen. Svenska ungdomar ska ges möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa. Och på lite sikt ska ett nytt museum inrättas för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen.
Men redan i fredags invigde Historiska museet i Stockholm utställningen ”Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen”. Här kan man möta några av de människor som var med, som finns kvar i livet och som kom till Sverige. Här finns 55 000 inspelade vittnesmål, autentiska föremål från koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, porträttfotografier och videointervjuer med överlevande som bor i Sverige.
Ett överväldigande material, men skeendet är överväldigande.
I dag, den 27 januari är det den internationella minnesdagen för Förintelsen. För 74 år sedan befriade Sovjetunionens röda armé dödslägret Auschwitz och plötsligt gick det upp för världen hur omfattande de nazistiska illdåden mot Europas judar varit.
Historien är väl utredd. Vi vet att det nazistiska angreppet på hela den europeiska judendomen var möjligt eftersom kontinenten var impregnerad i judehat. Vi vet vilka som var mördandets arkitekter, hur de grep makten. Vi kan läsa böckerna, se tv-serierna och dokumentärerna. Vi kan gå på utställningarna.
Men minns vi?
Innan jul presenterade den amerikanska nyhetskanalen CNN en undersökning om attityder kring judar och antisemitism i Sverige, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Frankrike, Österrike och Polen. Var fjärde tillfrågad tycker att judar har för stort inflytande i finansvärlden. En av 20 har aldrig hört talas om Förintelsen. En tredjedel anser att judar använder sig av Förintelsen för att uppnå egna mål. Däremot anser väldigt få att de har fördomar mot judar.
Det där är viktigt. För när vi pratar om att minnas Förintelsen, en förbrytelse så unik till sin natur, riskerar vi kanske att göra judehatet till ett museiföremål från Tyskland. Till något som inte angår oss.
I Europa kan vi fortfarande se hur uråldriga antisemitiska myter om judars makt, inflytande och ondska - från medeltidens pogromer via förfalskningen Sions vises protokoll till 1900-talets industriella mördande och vår tids näthat - flyter samman med politisk extremism som hittar näring i Mellanösterns konflikter. Hur judehatet ser ut och fungerar i vår tid har vi fått exempel på, i attentat mot det judiska livet i Köpenhamn, Göteborg, Malmö och Paris.
Det är snart ett sekel mellan oss och upprättandet av den nazityska staten och vår tids antisemitism är inte exakt Adolf Hitlers, även om nazister alltjämt är ett hot på våra gator och till och med finns representerade i europeiska parlament. Dessutom har vi den antisemitiska föreställningen om ”kulturmarxismen”, som en aning paradoxalt definierar den islamhatande höger som hoppas göra stor succé i vårens Europaparlamentsval.
Ur det perspektivet blir CNN:s siffror om européernas fördomar än mer skräckinjagande. Tio procent erkänner att de har negativa känslor inför judar. 36 procent säger sig hata muslimer och 39 procent säger sig vara emot romer. "Det handlar om etnonationalism, föreställningen om att en nation är vissa människor på en viss plats. Tyskarna kallade det blod och jord", skriver den judiske författaren Gordon Haber i The Forward.
Han fortsätter: "Antisemitismen är en sorts intolerans bland andra, sammankopplad med annat hat. Blod och jord leder inte till ett folkmord, det leder till flera folkmord”.
Kanske är det vad vi bör ha med oss i dag, och i morgon. Förintelsen – det systematiska och industrialiserade utrotandet av Europas judar – är unikt.
Men de idéer som gjorde denna förbrytelse möjlig är varken unika eller begravda.
• Vill du ha våra texter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!