Anders Tegnell var nog inte så fel ute trots allt

SD gillar munkavle mer än munskydd

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

"Vi ligger två till fyra veckor efter Italien. Gör man modellskattningar kommer vi nog vara uppe på en nivå där intensivvårdsplatserna i Region Stockholm tar slut i mitten av april, och senare för andra regioner" sa Joacim Rocklöv, professor i epidemiologi vid Umeå universitet, i SVT:s Agenda i mitten av mars.

I Storbritannien publicerade ungefär samtidigt Imperial collage en rapport som varnade för 250 000 döda. Neil Ferguson – av brittisk press kallad professor lockdown – förespådde upp till 500 000.

"Om ett par veckor kan Sverige vara som Italien. Det går förfärande fort nu." skrev DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på ledarplats och förespråkade att "stänga ned Sverige".

När man nu, med facit i hand, läser vad tidningarna skrev de där veckorna känns det som en annan värld. I Italien hann krematorierna inte med och SVT sände bilder på bästa sändningstid av dödskampen inifrån intensivvårdsavdelningarna.

Vi var ett land av väldigt rädda människor.

Vi lyssnade på våra ledare och gjorde som vi blev tillsagda. Alltid en farlig situation.

Men Sverige blev inte Italien. Intensivvårdsplatserna tog inte slut, varken i april eller senare. I stället genomförde vårt land en historisk civil mobilisering. Sjukvården ställde om, företag ändrade produktion till skyddsutrustning och stora folkrörelser organiserade stöd till äldre i hela landet för att människor skulle kunna isolera sig.

Mitt i mörkret skapades ett nytt "vi" av engagemang och initiativkraft.

Jag funderade på vart detta "vi" tagit vägen i onsdags när Jimmie Åkesson snörvlade och hostade sig igenom partiledardebatten.

SD-ledaren har själv kallat de svenska dödstalen för en "massaker" och hans parti är ensamt om att kräva munskydd på befolkningen. I riksdagen hade Åkesson inget munskydd.

– Han spred virus som en sprejflaska i kammaren, sa Centertoppen och läkaren Anders W Jonsson buttert.

I andra länder har många politiker råkat i blåsväder för att de brutit coronareglerna. Professor lockdown själv fick avgå efter att Brittisk media med stor detaljrikedom avslöjade hur han brutit mot karantänen för att träffa en viss dam.

Men Jimmie Åkesson viftade bort kritiken och citerade Folkhälsomyndighetens rekommendation om att du kan gå till jobbet om du har "varit feberfri de två sista dygnen".

Det är smått ironiskt att Åkesson hänvisar till samma experter som utformat den politik SD tidigare har kallat för "massaker". Men framförallt säger det nog något om vad Sverigedemokraterna är för ett slags parti.

Som med så mycket annat var kritiken mot Folkhälsomyndigheten mest ett försök att fånga opinionen i vinden. När det gick dåligt för Sverige ägnade sig Jimmie Åkesson åt att spä på misstroende mot myndigheterna och undergräva krishanteringen. Nu vill han prata om annat.

Även Moderaterna och Kristdemokraterna verkar ha gjort ungefär samma resa. Ingen av de konservativa partierna var särskilt aktiva i början av krisen men tog sedan chansen att rida på kritiken när folkopinionen tycktes vända mot slutet av våren.

När smittspridningen nu ökar i land efter land och många sneglar på Sverige blir läget ett annat. Anders Tegnell var nog inte så fel ute trots allt.

När Joacim Rocklöv stod i SVT och sa att intensivvårdsplatserna skulle ta slut i april så var det ingenting han visste. I efterhand har han uttryckt ånger för att han kanske skrämde människor i onödan. Det gjorde han sannolikt.

Men debatten bidrog även till att alla insåg hur allvarligt läget var och att väldigt många gick den extra milen för att dra sitt strå till stacken. Kanske blev vi inte som Italien just eftersom så många varnade för det.

Däremot visade utspelen från oppositionen och diverse högerdebattörer i våras på en auktoritär ådra som känns väldigt avslöjande. Det är lätt att föreställa sig hur en annan regering, kanske ledd av Kristersson och Busch med Åkesson i baksätet, hade lyssnat på locktonerna från de som ville ha hårdare tag.

Kanske hade skolor stängts och utegångsförbud införts, kanske hade tillfälliga speciallagar stiftats som gav regeringen betydligt mer makt över våra liv än idag. Vi kan bara spekulera.

För SD har det auktoritära ett egenvärde, det är snarare munkavle än munskydd som är politikens mål. Men för M och KD kan man på goda grunder fråga sig vart de egentligen är på väg.

En sak vet vi om kriser och katastrofer: tillfälliga nödåtgärder blir lätt permanenta. Det går fort att halka längs ett sluttande plan där allt mer frihet byts bort mot säkerhet för att sen aldrig komma tillbaka.

Det spelar stor roll vem som leder landet under en kris.

När nu olika länder lite yrvaket försöker ta sig ur "lockdown" börjar kostnaden för en hårdare strategi bli tydliga. Flera regeringar har öppnat upp för att sedan tvingas stänga till igen. I Norge och Danmark larmas om att smittspridningen är på väg upp igen.

Flera regeringar skakar. I Storbritannien är Boris Johnson under hård attack och i USA kan Donald Trumps misslyckade leda hela vägen till ett maktskifte. Pandemin har även lett till en omfattande förtroendekris med demonstrationer och protester på sina håll.

Även om pandemin långt ifrån är över framstår det som att Sverige i jämförelse med många andra ligger ungefär i mitten. Folkhälsomyndighetens långsiktiga strategi har vunnit i längden och de debatter vi har idag handlar nästan enbart om att olika särintressen vill öppna upp fortare än myndigheterna.

Det var det nog ingen som såg framför sig när debattens vågor gick som högst i våras.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu.