Skolans valfrihet är inte en riktig frihet

Vi måste få ett slut på eländet

Den största politiska skandalen i Sverige är skolan. Ännu i slutet av 1980-talet låg svenska skolor i internationell toppklass. Sedan följde slag i slag två reformer som fick ödesdigra konsekvenser. Den första var kommunaliseringen, den andra den så kallade friskolereformen.

Till råga på allt kom dessa båda reformer att skärpas i fel riktning. Kommunerna lämnades snart vind för våg, oberoende av förmåga och intresse. Till en början skulle varje affärsdrivande skola ha sin speciella pedagogiska profil, i stil med Waldorf eller Freinet. Det kravet släpptes och fältet öppnades för skolkoncerner utan andra idéer än att slimma verksamheten och därmed skapa växande vinster på skattepengar.


Mannen bakom kommunaliseringen var Göran Persson, då skolminister. Den var nödvändig, påstod han. Men han beklagade att lärarnas status därmed skulle försämras. Så blev det. Tidigare respekt för boklig kunskap var som bortblåst.

Friskolereformens skolminister hette Beatrice Ask. Hon kopierade en idé från Milton Friedman, den nyliberale gurun i Chicago. Friedman föreslog att varje barn skulle förses med en ”voucher”. I Sverige blev det ”skolpeng” som staten betalde till den skola, kommunal eller affärsdriven, som barnets föräldrar valde.

Systemet hade tidigare genomförts i militärdiktaturens Chile. När demokratin åter fått fäste där avskaffades det. I USA försöker sedan länge en lobby med Bill Gates i spetsen driva igenom samma system. Framgången är begränsad.

Sverige är undantaget i världen. Men i Sverige är de affärsdrivande skolornas ställning ohotad. En kompakt politisk majoritet från liberalerna och högerut slår inte bara vakt om dem utan också om deras gränslösa vinster.

Och försvaret för de affärsdrivande skolorna är kort och utan närmare argumentation: Valfrihet!

Detta den svenska borgerlighetens favoritbegrepp synas sällan i sömmarna. Vad betyder det? Jag får välja i det utbud som finns. Det är utmärkt när utbudet är rikt och jag själv väl insatt. Men skolan? Undersökningar visar att föräldrar som aktivt väljer framför allt väljer bort skolkamrater som de ser som socialt olämpliga. Vi får i dubbel mening en klassegregation. Barn lär sig inte social kompetens utan hålls bland likar.


Vi vet att barn med sämre bakgrundsförutsättningar blir bättre tillsammans med andra som har bättre förspänt. De av ödet gynnade påverkas däremot inte.

Det finns en klar majoritet mot vinster i välfärden. Men borgerliga politiker bryr sig inte. Det är andra som håller i trådarna: kapitalägare som fått smak för världens mest lättförtjänta pengar.

Vi måste få ett slut på detta elände.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.