Kristersson räknar in SD i sitt regeringsunderlag
Valnatten för drygt två månader sedan lämnade oss med några fundamenta. De så kallade allianspartierna samlar 143 mandat, de rödgröna partierna 144 och Sverigedemokraterna har 62 mandat. Inget block har majoritet och ett parti som ingen vill göra sig beroende av är vågmästare.
Detta har svensk politik försökt lösa på något sätt och till slut har det kokat ner till den statsministeromröstning som avhålls i morgon. Moderatledaren Ulf Kristersson vill bli vald och han vill leda en regering tillsammans med Kristdemokraterna. Ulf Kristersson kommer nu inte bli statsminister eftersom Centerpartiet och Liberalerna – precis som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – kommer att rösta nej.
Motståndet handlar om politik och SD:s inflytande över en liten konservativ regering, och det handlar om siffror.
Den regering som Kristersson vill bilda skulle samla 92 mandat i riksdagen och har redan gjort sig osams med alla andra. Vad skulle den kunna uträtta?
Låt oss ta statsbudgeten som ett pedagogiskt exempel. Om Kristerssons regering gick fram med en budget och alla andra partier röstade på sina egna budgetmotioner – det är så det brukar fungera – så hade Sverige fått socialdemokratisk ekonomisk politik. Socialdemokraterna har nämligen ensamma åtta mandat fler än Kristersson och Ebba Busch Thor.
Anledningen till att Kristersson ändå vill bli statsminister utifrån sådana förutsättningar är att han ända sedan första vallokalsundersökningen presenterades har räknat in Sverigedemokraterna i sitt regeringsunderlag. Och det oavsett om det är 143 eller 92 mandat han kommenderar.
Det har till slut Annie Lööf och Jan Björklund tvingats erkänna och i morgon tar man konsekvenserna av det.
Nu vill C och L samla ihop alliansens partier och i stället söka hos Miljöpartiet. Man kan tycka vad man vill om det, men de invändningar som bland annat kristdemokraten Lars Adaktusson anför i Svenska Dagbladet i dag är för konstiga. Enligt KD-toppen är en sådan lösning ”matematiskt omöjlig” eftersom Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna skulle vara större ihop. För landets konservativa borgerlighet uppstår de matematiska omöjligheterna först om den regering som bildas tar tydligt avstånd från SD.
På Facebook surar nu Ulf Kristersson över beskedet från Lööf. Om Centerpartiet kunde lägga ned sina röster när Löfven valdes som statsminister 2014 borde de väl kunna göra samma sak för honom, resonerar M-ledaren.
Detta är alltså samme Ulf Kristersson som var minister i den regering som inför valet 2014 gjorde en stor sak av att största block skulle regera. Detta är alltså samme Ulf Kristersson som följde de principerna och lade ned sin röst i statsministeromröstningen för fyra år sedan och bidrog till att Löfven tog över.
Kristerssons gnällande om 2014 påminner om något viktigt. För bortom det uppskruvade tonläget så förändrade inte valet så mycket i riksdagen. De rödgröna partierna är större än de fyra allianspartierna. Sverigedemokraterna fick fler mandat och kan fortfarande ställa till oreda och kaos, men verklig makt får de bara om andra partier tillåter det.
Så här har det varit i fyra år och trots allt så har det genomförts reformer – inte sällan i blocköverskridande samförstånd – som varit bra för Sverige. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har styrt och reducerat Sverigedemokraternas inflytande till nästan ingenting.
Det går att fortsätta att ha det så. Allt Annie Lööf och Jan Björklund skulle behöva göra är att lova Stefan Löfven att de kommer att lägga ner sina röster i en statsministeromröstning.
• Vill du ha våra texter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!