Epok går i graven
Från sluttningen nedanför bokstugan bjuder utsikten över sjön Väsman och bergen i finnmarken en mogen grönska som ännu har sin lyster kvar.
Det gamla äppelträdet har blommat över, men på ett av de små träd som planterats till minne av kurser på skolan syns ännu några vita kronblad och syrenen som finns bredvid det äppelträdet står i full blom.
Frågan är om inte Brunnsvik är som vackrast just vid den här tiden på året. Möjligen i konkurrens med lövfällningen. Då brinner hela storgårdsnäset i höstens färger, och bergslagsluften kan vara alldeles kristallklar.
Konstnären Lenny Clarhäll har fångat precis den där tiden i en underbar litografi mättad av rött, gult och grönt. Hemma hänger den på en vägg mot nordväst, där solen går ner.
Men nu är det försommar, och i förra veckan lämnade de sista studenterna Brunnsvik.
I 107 år har den här platsen varit en riktig tankesmedja i bygget av det svenska folkhemmet.
Här har poeter och politiker utbildats. Här har strategier dragits upp, för kamp och för samarbete, och här har – kanske framför allt – den svenska arbetarrörelsen inympats med en respekt för bildning och lärande som gjorde framgångssagan möjlig.
Miljön på Brunnsvik andas historia, och historier. Människor berättar om Dan Andersson och Arne Geijer. En kollega hävdar bestämt att hennes man – bokstavligen – blivit till här, och här har den avgående börschefen gått på kurs tillsammans med den nuvarande LO-ordföranden.
Den sista historien kan jag gå i god för. Det var jag som ledde kursen.
Under några år var Brunnsvik min arbetsplats. Det förändrade mitt liv, precis som skolan förändrat livet för så många andra. Men nu är det alltså slut.
Under en avslutningsceremoni ringde de sista studenterna 107 gånger i klockan utanför Storstugan.
Lite teatraliskt kanske, men så är det också en epok som går i graven.
Brunnsvik finns naturligtvis kvar. Platsen och husen ligger där de ligger. Just nu är de utannonserade till försäljning som kulturhistoriskt vrakgods.
Brunnsvik finns dessutom kvar som ett organisationsnummer och som en mottagare av statliga bidrag för folkbildning. De ska, om jag förstår saken rätt, användas för att backa upp en krisande ABF-avdelning utanför Stockholm.
Det är ovärdigt, och jag har svårt att förlåta dem – bland annat den förra LO-ledningen – som tillåtit förfallet.
Berättelserna finns förstås också kvar, så är det med berättelser. På något sätt kommer väl folkbildningen också att fortsätta, men inte här.
Och Brunnsvik kommer inte längre att förändra livet för människor.
Mitt i den fantastiska försommaren är det den stora tragedin.