Att vara bildad är att göra uppror
”Vi kallas utopister, vi som ser en smula längre fram än näsan räcker, ser förbi den närmsta kullens låga kam. Fantaster kallas vi med hån, poeter, drömmare och slikt, när blott vi kräva att var son och dotter utav jorden ska leva helt och rikt.”
Ett uppror mot klassamhället
Så skriver Karl-Erik Forsslund i sin dikt ”Utopister”. Forsslund, en av det tidiga 1900-talets stora, var poet och folkbildare, kulturradikal och folkrörelsemänniska som såg till att hembygdsrörelsen etablerades i Sverige. Och grundare av Brunnsvik, en folkhögskola strax utanför Ludvika där fackliga ledare, politiker och andra i rörelsens tjänst har skolats. I dag finns inte skolan kvar.
Vet Ebba Busch Thor något om Brunnsvik? Kanske inte, hon har gått i Livets ords skola och i förra veckan fick vi veta att hon - trots att hennes parti är för en kulturkanon och att nyanlända ska tvingas läsa svenska litteraturklassiker - inte vet vem som skrivit ”Gösta Berlings saga”.
Och det blev ett liv och ett kiv. ”Gå hem och läs böcker!”, dundrade Expressens kulturredaktör. ”Bildning är ett självändamål”, skrev Dagens Nyheters liberala ledarsida.
Bildning, ja. Vad är det egentligen? Ordboken säger daning och själsodling. I svenskan finns det traditionellt en skillnad mellan ”utbildning” och ”bildning” där utbildningen har som mål att ge människan en yrkeskompetens men bildningen handlar om att förändra människan. Och bildning var länge något som bara en liten privilegierad elit av börd hade rätt till.
För den unga arbetarrörelsen var folkbildning centralt, ja man ansåg att det var själva förutsättningen för skapandet av socialismen.
Studiecirklar och folkhögskolor upprättades för att vanliga människor skulle kunna förändra samhället. Men målet var inte att förstöra allt som de privilegierade klasserna hade skapat, utan att se till att alla hade tillgång till mänsklighetens kulturella rikedomar. Man ville sätta samhällskunskapens, nationalekonomins och filosofins vapen i händerna på de breda folklagren. En bildad arbetare var sitt eget uppror mot klassamhället.
Så man läste böcker ihop. Och man lärde ihop. Lika viktig som kampen om levnadsvillkor och produktionsförhållanden var också kampen för ”arbetarens växt från produktionsmänniska till kulturmänniska”.
Den biten kanske har gått förlorad när vi i dag talar om Ebba Busch Thors kulturkanon. Bildning som en sorts centralt upprättad läslista som vi kollektivt ska underkasta oss för att bli goda medborgare, det är något annat. Folkbildning är inte bara innehåll - läs Selma Lagerlöf och August Strindberg! Det är rörelse och handling också, i form av till exempel organiserade studier och möten där idéer och identiteter kan formas.
Ingen att bilda
”All folkbildning förutsätter att den som omfattas av den vill, kan och har rätt att ställa sina egna frågor”, har den tidigare kulturministern Bengt Göransson skrivit. När Arbetarnas bildningsförbund, ABF, bildades 1912 var tanken ett lärande byggt på lust och nyfikenhet. Folkbildning ska uppmuntra det fria sökandet.
Kommer Ebba Busch Thor nu läsa de böcker hon vill att medborgarna ska läsa? Och kommer hon göra det med lust? Kanske borde hon börja med Bengt Nerman i stället. "Det finns inget folk att bilda, bara människor i samma process som du", skrev han för 35 år sedan.