Lönematchen blir svårare än någonsin
Arbetsmarknaden går inte i takt
När topparna från fack och arbetsgivare i torsdags fått sova nåra timmar var det dags att återvända till förhandlingsbordet. Uppgiften var att göra upp om villkor för industrins anställda. Resultatet påverkar alla löntagare och hela Sverige.
De nya avtalen skulle ha varit färdiga i våras, men den 20 mars meddelade fack och arbetsgivare att förhandlingarna skulle skjutas upp till hösten. Och vi vet ju varför.
I en galopperande pandemi och en oöverskådlig ekonomisk kris är det svårt att göra upp om framtiden. Kanske var det tur att inte avtalen löpte ut en månad tidigare.
Frågan är nu, har situationen klarnat? Och framför allt, har det blivit lättare att komma överens?
Industrin bestämmer
Sedan slutet av 1990-talet har den så kallade industrinormen varit basen för svensk lönebildning. Systemet är riggat för att låta exportindustrin bestämma takten.
Visst finns det kritik men väldigt få förnekar ordningens förtjänster. Svensk industri har försvarat sin konkurrenskraft, löntagarna har fått reallöneökningar och klyftorna har inte vuxit som de hade kunnat göra om marknaden själv fått styra.
Höstens förhandlingar kan ställa allt det där på ända. Förutsättningarna är svårare än någonsin. Sverige och världen befinner sig i en kris som vi varken vet vart den tar vägen eller vilka spår den kommer att lämna. Uppgiften blev inte lättare efter sammanbrottet i huvudavtalsförhandlingarna i torsdags.
Samstämmiga besked från fack som nu tänker driva trygghetsfrågor låter oss ana svårigheterna.
Dystra siffror
Ni kan siffrorna. Över 100 000 varslade sedan i mars. Arbetslöshet som kan hamna över tio procent. BNP som i Sverige föll med över åtta procent det andra kvartalet. I många andra länder är det ändå betydligt värre.
För lönerörelsen betyder det två saker.
För det första att det kan bli svårare att komma överrens om löneutrymmet. Arbetsgivarna har talat om nollbud. Facken protesterar och vill inte låta sina medlemmar svälta sig ur krisen.
För det andra att det just nu finns väldigt olika förväntningar och förutsättningar på arbetsmarknaden. Å ena sidan anställda i vården som redan innan pandemin räknade med extra lönelyft. Sedan dess har undersköterskor, sjuksköterskor och läkare arbetat ihop till hjältestatus. Kommunal har redan meddelat att de skruvar upp sina krav.
Fler branscher går bra
Men vårdanställda är knappast ensamma. Byggbranschen har till exempel klarat pandemin bra och kan fortsätta att dra nytta av låga räntor.
Det är klart att byggnadsarbetarna kommer att vilja ha del av vinsterna.
Samtidigt har vi branscher som tagit väldigt mycket stryk. Servicenäringar som hotell, restauranger och kultur framför allt. Det var här jobben försvann först när kunderna höll sig borta på grund av restriktioner eller av rädsla för viruset. Sannolikt kommer företag att försvinna, också utan löneökningar.
”Det är en väldigt knepig avtalsrörelse” säger medlingsinstitutets chef Irene Wennemo i tidningen Arbetet. Få skulle säga emot.
Kan industrin fungera som lönenormerare i den här situationen? Är det ens möjligt med en gemensam norm för hela arbetsmarknaden?
Det återstår att se.
Det minsta politikerna kan göra är att skjuta upp alla förslag när det gäller las och anställningsskyddet. Just nu kan politisk klåfingrighet skada arbetsmarknaden på allvar.