Vi kan inte lita på att Jimmie Åkesson ljuger
Hans hot har aldrig varit tomma
Det finns en slags outtalad startpunkt för politiska analyser i Sverige. Att Sverigedemokraterna inte talar sanning. Att partiets historia, uppförande och skandaler hela tiden ska snälltolkas.
Det är naivt, på gränsen till dumt.
“Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här”, skrev Richard Jomshof (SD) 2015. Han var då partisekreterare.
Ordet ”än” kan snart vara historia.
Men SD:s demokratikritik är det inte. Eller ambitioner.
Ett mönster
Synen på media är del av ett mönster. När TV4 i fjol granskade SD:s trollfabrik gick Jimmie Åkesson till skoningslös attack.
”Den värsta propagandaministern i Nazityskland skulle nog vara stolt över det här propagandamästerverket” sa han, bland annat.
Partiet accepterar inte fri journalistik och att granskas som andra. Att Moderaterna på motsvarande sätt nu går till angrepp på dem som granskar statsministerns användning av Harpsund och Sagerska palatset är mycket oroande.
Viljan till makt
En annan konstant inom SD är synen på makt. De har använt regeringsmakten som vapen mot arbetarrörelsen, gett sig själva biståndspengar till projekt som egentligen inte var godkända och genomfört politiska utrensningar av tjänstemän de ogillar.
SD:s aktivister och politiker angriper det civila samhället, kulturutövare, akademiker och journalister på ett sätt som tystar, skrämmer och rycker undan finansiering. Man föreslår terroristlagstiftning för att kväsa miljöaktivister och vill sätta in Försvarsmakten i svenska förorter.
Där partiet fått makt är det öppet auktoritärt.
SD större än övriga Tidö
– Som partiledare så är det klart att man ytterst vill ha statsministerposten och det inflytande och makt som det innebär, sa Åkesson för ett par veckor sedan till Aftonbladet.
Nästan ingen tar det på allvar. Detta trots att Åkesson historiskt alltid gjort vad han sagt. Och trots att SD i mätningarna numera skulle få fler riksdagsledamöter än alla övriga Tidöpartier ihop.
Efter nästa val kan Jimmie Åkesson ha kraft att sätta bakom orden.
Och handen på hjärtat: tror någon på riktigt att M och KD hellre skulle släppa fram Socialdemokraterna till statsministerposten?
När de tvingas välja mellan Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson.
På tal om naivt.
Vart det barkar är uppenbart. För den som inte blundar hårt.