Politiker som Löfven görs nog inte längre

Det är mötet med människor i det producerande Sverige som fastnat

Stefan Löfven vid vårt första samtal 2005. Vi talade om Industrins framtid och arbetarnas villkor. Om globaliserat kapital, internationellt fackligt arbete och lokal närvaro.

Det är snart 16 år sedan jag intervjuade Stefan Löfven för första gången. Han hade precis valts till ordförande i IF Metall och vi möttes i en av förbundets sammanträdeslokaler.

Texten tycks ha försvunnit från nätet. Mina anteckningar finns dock kvar. Vi talade om globaliserat kapital, internationellt fackligt arbete och lokal närvaro. Om industrins framtid och arbetarnas villkor.

Ledarsidan skrev mycket om sådant redan på den tiden. Det kändes viktigt. Och bortglömt, i alla fall av eliten som bestämde tonen i samhällsdebatten. Arbetarna i Degerfors, Gislaved och Trollhättan fick slåss för sina fabriker på egen hand medan café latten flödade i Stockholm.

Så småningom skulle Fredrik Reinfeldt sammanfatta allt i orden ”basically gone”.

 

Den senaste intervjun med Löfven gjorde jag i maj, ett videosamtal. Det är ju så. Nu pratade vi om 90-årsminnet av skotten i Ådalen, där Löfven ju växte upp. Det blev ett samtal om förhållandet mellan arbete och kapital och om betydelsen av facklig och politisk kamp för att vanligt folk ska få drägliga villkor.

Det har blivit många träffar. Presskonferenser på IF Metalls expedition, på det socialdemokratiska partihögkvarteret eller i regeringskansliet. På lokala Folkets hus, till exempel i Ludvika.

Men framför allt är det Löfvens möten med människor i det producerande Sverige som har fastnat. Under industrikrisen 2008 och 2009 när han som facklig företrädare reste runt och talade med medlemmar som var på väg att förlora jobbet. Som partiledare när han bland annat hälsade på sina gamla arbetskamrater på Hägglunds i Örnsköldsvik.

En tidigare arbetskamrat – han heter Peter – berättade att Löfven brukade arbeta med detaljer på vagnarna till Stockholms tunnelbana

De hade plockat fram ett foto från ett besök som Olof Palme en gång gjort på fabriken. Då var Stefan Löfven en av de arbetare som fick möta ledaren för Socialdemokraterna.

En tidigare arbetskamrat – han heter Peter – berättade att Löfven brukade arbeta med detaljer på vagnarna till Stockholms tunnelbana.

Jag har sett Stefan Löfven förbannad, som när Anders Borg drog benen efter sig och lät 100 000 jobb försvinna under industrikrisen. Och jag har sett honom glad, som när han 2015 möttes av en rekordpublik när han kom "hem" till Västernorrland för att förstamajtala.

 

Ingen av det där låter kanske så märkvärdigt, men det är det. Hur konstigt det än kan låta blev Stefan Löfven socialdemokraternas första kongressvalda ordförande som kom från fackföreningsrörelsen. Under sina drygt 100 år har arbetarrörelsens politiska gren hämtat ledare på annat håll.

Det är klart att Löfvens bakgrund påverkat samtalen när han träffar människor.
I förra veckan hävdade Lena Mellin att Stefan Löfven inte kommer att gå till historien som en "stor" statsminister. Det är möjligt att hon har rätt. Men när jag går igenom mina anteckningar vet jag att jag kommer att sakna honom i politiken.

På ett sätt tillhör Löfven en sorts politiker som jag inte tror görs längre. Som Göteborgs Göran Johansson eller - för att ta en helt annan typ - den tidigare arbetsmarknadsministern Hans Karlsson. Män, jag vet. Men också ledare med sina rötter djupt i folkrörelsen som förstår skillnaden mellan att vara med i ett parti och att vara medlem i en gymkedja.

I lördags skrev Daniel Suhonen att det som saknas är människor som kan "bära stolar, organisera möten, värva medlemmar, snacka med folk" och en hel lista till. Det är sant, men jag funderar över var dagens och morgondagens politiker ska lära sig just det.

En sak är säker, en examen i statsvetenskap eller politisk kommunikation hjälper inte. Inte åratal av arbete som sakkunnig, kommunikatör eller talskrivare heller. Att hålla chefen på gott humör i en politisk stab är en sak, mötet ansikte mot ansikte något helt annat.

Den som tar över jobbet efter Stefan Löfven har en hel det att förvalta.


Stefan Löfven blev den förste socialdemokratiska partiledaren som hämtades från fackföreningsrörelsen. Vilken betydelse har en politikers bakgrund? Spelar erfarenheter någon roll? Och får vi en annan slags ledare om framtidens toppnamn saknar bakgrund i traditionellt folkrörelsearbete?

Diskutera med Ingvar Persson. Chatten öppnar klockan 09.00 men det går bra att ställa din fråga redan nu.

Denna chatt är stängd.

  • Ingvar Persson
    31 aug 2021

    Hej Maria och Ingalill.

    Ni får sista ordet och jag har egentligen inte så mycket att tillägga. Klockan har slagit halv och det är dags att stänga chatten. Det har som vanligt inte varit möjligt att publicera och kommentar allt, men jag vill verkligen tacka alla som deltagit och kommit med frågor och synpunkter.

  • 31 aug 2021

    ... tack för den artikeln - precis min åsikt... och jag delar den åsikten med många, många...

    Ingalill
  • 31 aug 2021

    Ny stadsminister, bara det inte blir en politikerbroiler eller knapptryckare, räckmackeglidare eller kommunikatör ( de sistnämnda för att de tillrättalägger allt som sägs så att så lite som möjligt sägs - dvs verkligheten blir inte sann)

    Märkligt att "svetsarn" ofta använts som skällsord, det borde varit en merit att man förstår vilken miljö en stadsminister tidigare levat.

    Finns få föreningsmänniskor kvar, som är vana vid "kånka stolar och koka kaffe" - Finns för stort glapp mellan maktens befälhavare och landsbygd ( eg i hela Sverige utom storstäder i nedre halvan av landet

    O jagtror

    Maria
  • Ingvar Persson
    31 aug 2021

    Hej Stefan.

    Välfärden är central i samhällsbygget, i det har du rätt. Dessvärre kan man väl tolka de politiska strömmarna som många - särskilt om man tycker att man tjänar skapligt - faktiskt inte är så sugna på att betala sin del. Debatten om framtidens skatteuttag mellan Magdalena Andersson och Annie Lööf har ju varit belysande på den punkten.

  • 31 aug 2021

    Jag tror att dom allra flesta svenskar är socialdemokrater. Tyvärr så finns det inget socialdemokratiskt parti att rösta på.

    Alla (dom flesta) vill att gamla ska få en vettig pension, sjuka ska få vård, skolan ska utbilda nästa generation, polisen ska fånga bovarna och vi är beredda att betala för det. Tyvärr så är det bara "betala" som är verklighet och det nöter ner demokratin och göder extremism.

    Stefan