I Bagdad frågar farmor var vi varit hela livet

Vi vet vad det kostar att vara i politisk opposition

Lågvatten i floden Tigris, Bagdad, den 28 maj 2022.

På dagarna gick jag som vanligt till skolan. På kvällarna försökte vi få tag i släkten, höra om alla fortfarande levde. Teven var ständigt på. Mitt första möte med Bagdad var hemma i mitt vardagsrum i Hagsätra. Det var 2003 och jag var 13 år.

Journalisterna bar hjälmar i sändning och vardagsrummet lyste oftast grönt. Mycket filmades med mörkerkameror och plötsligt såg man ett sken i bakgrunden. Det var bomberna som slog ned. Arton år senare landade jag för första gången i samma stad, utan att riktigt veta vad jag skulle förvänta mig.

Jag åkte dit i höstas för att träffa farmor. Allt bestämdes snabbt och jag tog med mig datorn för att kunna jobba på distans. Bilderna av krig, bomber och civila offer hade etsat sig fast utan att jag förstod det. Skulle det se ut så nu med? Det gjorde det inte.

Det gick utmärkt att koppla upp sig mot ledarredaktionen varje morgon. Oftast var min uppkoppling bättre än mina kollegors i Sverige. Vi diskuterade politikers utspel, utrikespolitik och läget i sjukvården. Ibland ville mina yngsta kusinbarn sitta med och vinka till min redaktion. Sedan kunde jag ägna min tid åt att lära känna både min släkt och Bagdad.


Den första frukosten åt vi hos farmor. Jag noterar att hon dricker exakt samma sorts te som jag gör hemma i Sverige. Allt känns hemma. Men det känns nästan för hemma, för normalt för att inte ha träffat varandra på 28 år.

Det är som att tanken slår oss alla samtidigt. Min pappas ögon tåras. Min farmor sträcker sig efter en näsduk. Jag behöver ursäkta mig en stund från frukosten. Ingen av oss kommenterar det som händer. Men efter en stund säger min farmor ”var har ni varit hela livet?” Och luften blir plötsligt tung att andas. Tuggan av det irakiska brödet med dadelsirap klumpas i halsen.

Vi pratar inte mycket om kriget men ibland undrar jag hur det varit. De vill helst inte prata om det. Men inte heller om de oroliga perioderna mellan krigen. En av mina farbröder placerades i fronten. Min kusin berättar att de inte visste när eller om han skulle komma hem. Och kom han hem visste de inte i vilket skick han skulle vara i. Han mår fysiskt okej. Men han är inte samma person. Frågan är om någon är det.

Det enda de styrkorna skyddade var oljereserven.

Jag minns fortfarande medierapporteringen från det senaste amerikanska anfallskriget. I direktsändning säger en expert från försvarshögskolan till SVT att han ”tror de flesta kommer att bli förvånade över att skadorna inte är större än vad de är – alltså – om den här ammunitionen och bomberna fungerar som de ska så är det rätt mål som är träffade. Sen kommer det givetvis vara tekniska fel, några kanske felprogrammerade. Men det här antalet bomber är ju – i en så här stor stad som Bagdad är – inte så att stan kommer att vara jämnad med marken”.

Det var ungefär så det lät. Studier visar att den vanligaste vinkeln i medierna var att USA framställdes som en förkämpe för demokrati och fred. Så upplevde inte irakierna det, som varje dag fick familjer, sjukhus och annan infrastruktur sönderbombad. Det enda de styrkorna skyddade var oljereserven.

I dag vet vi att dödssiffrorna för civila offer är flera hundra tusen, men exakt siffra är svår att få tag i.


I dag är Bagdad en stad där vi kan gå ut på restauranger på kvällarna och gå i köpcentrum, bokhandlar och museer på dagarna. På Bagdads gator finns så mycket historia. Här trängs rester från civilisationens vagga (även om det mesta stals av britterna och hamnade på museum i London) tillsammans med modern arkitektur.

Det gamla möter det nya. Den världsberömda irakiska arkitekten Zaha Hadid har ritat Iraks nya centralbank som föreställer ett checkhäfte. Byggnaden kallas även Zaha Hadid Tower till hennes minne, och den reser sig högt över floden Tigris. Längre ned finns hotell Babylon som anspelar på Bagdads gamla historia. Här gifter sig unga par med jämna mellanrum.

Ibland finns det undertoner i våra samtal. Att vi inte varit där. Att vi har ett nytt, annat hemland. För mig känns det inte så enkelt.

Mina kusiner tar med oss dit de brukar umgås. Det är medlemsklubbar med tennisbanor, simbassänger och restauranger. En gång satt vi på restaurang och det var så perfekt tempererat att jag inte insåg att vi satt under bar himmel. Men jag tittade upp och såg Bagdads rosaröda himmel. Hur kan ett väder vara så perfekt? Hur kan luften stå så perfekt stilla?

Ibland finns det undertoner i våra samtal. Att vi inte varit där. Att vi har ett nytt, annat hemland. För mig känns det inte så enkelt. På Bagdads gator finns så mycket historia. Och den finns i mitt blod. Lika mycket som i deras.

Min mormors mor Selma var en av grundarna till den irakiska kvinnorörelsen. Att min morfar blev politiskt aktiv skyllde släkten på henne. Han som var en god kristen och inte lade sig i politik blev engagerad till den grad att han sattes i fängelse i många år av hans liv. Och många år av mammas liv.

Kanske är det därför jag har så lite överseende med alla som är rädda om sina karriärer, eller fattar fega beslut trots att vi bor i Sverige. Det värsta som kan hända är ju inte i närheten av vad mina föräldrar riskerade.

Egentligen vet vi alla varför det var omöjligt för mina föräldrar att stanna. När alla politiska motståndare tillfångatogs, torterades och mördades. Och mina föräldrar som envisades med att göra motstånd in i det sista. De vet vad det kostar att vara i politisk opposition när det man riskerar hela tiden är sitt eget liv.

Kanske är det därför jag har så lite överseende med alla som är rädda om sina karriärer, eller fattar fega beslut trots att vi bor i Sverige. Det värsta som kan hända är ju inte i närheten av vad mina föräldrar riskerade. Av priset många irakier fått betala för deras övertygelse om att samhället går att förändra till det bättre.

I dag är inte Bagdad sönderbombat, men det är inte heller i närheten av sina glansdagar. Överallt finns påminnelser om krigen och sanktionerna som världsledare som Clinton, Bush, Blair, Albright och många fler stått bakom. Rester av alla krig, som det som sändes dygnet runt in i varje hem i världen, även i vardagsrummet i Hagsätra.

Ändå var det något i ljuset, luften och människorna som fick mig att känna mig som hemma.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln