Är det bara S-hatare som får leda Centern?
Demirok har för många divor omkring sig
Sju av åtta partier i Sveriges riksdag accepterar det politiska landskapet som det ser ut. Det åttonde – Centerpartiet – vill istället att alla andra ska rätta sig efter dem.
Så har det sett ut ända sedan Ulf Kristersson valde att överge alliansen 2018 för att söka samarbeten med Sverigedemokraterna.
Det blev startskottet för en period av naivt centerpartistiskt önsketänkande. En period som dessvärre fortfarande pågår.
2022 visste ingen riktigt vilket regeringsalternativ Annie Lööf gick till val på. Hon erbjöd främst en diffus lösning där ”den breda mitten” skulle samarbeta. Ingen trodde på den, förutom Dagens Nyheters ledarsida.
Väljarna slog bakut. Partiet tappade nästan en fjärdedel av sina röster i relation till valet innan.
Misslyckat uppror
Sedan Muharrem Demirok blev partiledare 2023 har han försökt skapa tydlighet. Han vill göra Centern till en del av ett rödgrönt regeringssamarbete.
C-väljarna är med på tåget. De vill se Magdalena Andersson som partiets statsministerkandidat.
Demiroks partikollegor, däremot, vägrar acceptera verkligheten som den ser ut.
I höstas riktades avgångskrav mot honom. Först anonymt, sedan öppet av Caroline von Seth, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund, CUF. Efter det misslyckade upproret har CUF-ordföranden valt att inte ställa upp för omval i vår.
Som ni hör var det ett splittrat parti som samlades till kommundagar i Linköping i helgen. I Svenska Dagbladet har politikreportrarna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson gjort en kartläggning av det interna förtroendet för Demirok. Enligt den finns det i riksdagsgruppen en majoritet som saknar stöd för honom. I partistyrelsen har han bara hälften med sig.
Borgerliga divor
Demiroks interna motståndare är obegripliga. De agerar som barn. Vad hoppas de ska hända? Att de två sidorna i svensk politik magiskt upphör att existera så att Centerpartiet slipper ta ställning? Att de dessutom agerar mot Demorik anonymt gör inte saken bättre.
Nej ni, borgerliga divor. Dags att bekänna färg.
Antingen går Centerpartiet åt höger och följer Liberalerna. Vi vet vart det leder. Exempelvis till angiverilagar, ökande utsläpp och straff för bristande vandel. Den sortens politik.
Den leder också till 2,2 procent i väljarstöd, enligt senaste mätningen från Demoskop/SvD. När Jimmie Åkesson nu kräver att få sitta i regeringen har därför Johan Pehrson inget annat val än att ge efter. Liberalerna kan nämligen inte säga nej till en regering med partier var stödröster de behöver.
På andra sidan finns ett rödgrönt samarbete som förvisso kommer innefatta svåra kompromisser. Socialdemokraterna kan inte göra lika stora eftergifter som i januariavtalet. Centern kommer behöva svälja en förflyttning till vänster i den ekonomiska politiken.
Men för en politisk rörelse som vill stå upp för liberala och frihetliga grundvärden borde valet vara självklart.
Stärker Åkesson
Tänker partiet avsätta Demirok bara för att han är vuxen nog att göra ett vägval? Den centerpartistiska reptilhjärnan är fascinerande. Måste man vara S-hatare för att accepteras som ledare?
Genom att vela och skapa osäkerhet undergräver C-politikerna trovärdigheten för ett rödgrönt regeringsalternativ. Det bidrar aktivt till att föra Jimmie Åkesson närmre ministerposterna. Det stärker Tidögänget.
Kanske är det upprorsmakarnas verkliga syfte. Den misstanken går snart inte att bortse ifrån.
