"I omsorgen har man blivit syndabockar"
Britta Gustavsson var en av de första som tvingades hantera pandemin
"Uppmana alla att hjälpa till med materialet. De som har bunkrat handsprit och munskydd kan lämna det till närmaste boende eller hemtjänst."
Jag funderar över det där. Få rapporterar då, i slutet av mars, ännu om den brutala verkligheten inom hemtjänsten och på boendena. Vidden av det hela, av bristen på material och förutsättningar för att klara situationen inom omsorgen är ännu inte tydlig.
Men Britta Gustavsson, hon ser. Hon står redan mitt i krisen och skottar sig fram genom okänt landskap som medicinskt ansvarig sjuksköterska för det boende där några av de första äldre dör i Covid-19 i Sverige, Tallmon i Älvkarleby.
Britta Gustavsson svarar snabbt på mitt mail i mars. På kvällen efter att hennes redan långa arbetsdag är slut pratar jag med henne. Det är fart i orden och engagemang i tonen. Det är viktigt att varje ord blir rätt, att ingen ska kunna missförstå.
I intervjuer över mail som den jag gör med Britta Gustavsson går människan förlorad. Ur telefonen smattrar Britta Gustavsson, 66 år med över 40 års erfarenhet inom vården och omsorgen däremot mot mig. Hon är vänlig, rolig, rapp och engagerad, hon svarar på frågor och säger bestämt ifrån, vill inte att det ska letas syndabockar, nu gäller det att hantera en kris.
Lilla Älvkarleby kommun blir en av de första som tvingas välja väg. Som tidigt måste bestämma sig för vad som är bäst; att vara öppen och tydlig, eller inte. I Älvkarleby väljer man det första. Det var ett lätt beslut säger Britta Gustafsson när jag talar med henne två månader senare.
- Det är en liten kommun, och det pratas väldigt mycket. Vi ville förekomma alla spekulationer, vara öppna och transparenta, för vi vet ju att det kommer surt efter om man inte är det från början, säger hon.
Trots det kommer andra i kommunsverige snubbla. I Sörmland hålls medborgarna i mörker av kommuner om vad som pågår, trots att information faktiskt är vad vi behöver allra mest i en kris, för att förstå varför våra insatser är viktiga, och vad det egentligen är vi förväntas göra.
Tvätta händerna, hålla avstånd, nysa i armvecken är små krisinsatser, men blir stora om alla gör det.
Kanske var det på grund av insatsernas litenhet svenskarna ropat efter mer. En total nerstängning av Sverige, något rejält, något som pekar med hela handen. Vilket egentligen är ganska konstigt. Enligt studier av vad svenskar värdesätter hamnar "ansvar” år efter år i topp. Det är fint, men varför vill så många vuxna svenskar då att staten ska vara deras morsa i krisen, belägga dem med utegångsförbud och förmana?
På Tallmon har 10 äldre dött i Covid-19, men i maj finns smittan inte längre på boendet. 30 har haft symptom men blivit friska.
Hur kom smittan in på boendet? Det är en återkommande fråga från anhöriga berättar Britta Gustavsson.
– Det kom in genom dörren med någon, säger Britta Gustavsson. Hon vet inte vem eller hur. Det enda hon vet är att coronaviruset kom in och att personalen gjort vad de kunnat för de äldre och gjort ett fantastiskt arbete.
Britta Gustafsson är arg också. Hon vill att det ska komma fram hur svårt det är att arbeta med dementa personer.
– I akutsjukvården har man vårdat patienter som ligger still i sängar. De man vårdar på ett demensboende är förvirrade och går omkring och tar på allting. Det är två helt skilda världar. I akutsjukvården har man blivit hjältar, men i omsorgen har man blivit syndabockar. Det är fel vinkling på det hela. Om det var lätt att sköta dementa skulle vi inte ha demensboenden, då skulle fler bo hemma, konstaterar Britta Gustavsson krasst.
Att dö på ett boende är inte ett trauma. Trots det har det ofta utmålats som det i media våren 2020. Britta Gustavsson berättar om ett slut på livet där målet är att den döende ska få mat och dryck så länge man kan ta emot det, att man ska vara hel och ren, få de läkemedel man behöver och hjälp med andningen om det krävs.
På Tallmon har de som dött inte varit så svårt sjuka när de avlidit att de ens hunnit nå stadiet då syrgas kan behövas. De har somnat in tidigare. Dödsfallen har inte varit annorlunda än vid vanlig influensa, säger Britta Gustavsson.
- Det är ju också så att demens är en dödlig sjukdom, om än med ett långsamt förlopp, konstaterar hon vidare.
Britta Gustavsson är tydlig, anhöriga måste förstå att det här är sista flytten man gör, säger hon. En tredjedel per år avlider ett vanligt år på äldreboende.
Och hon säger något väldigt intressant om döendet:
- Genom åren har jag sett att det blivit svårare för anhöriga att släppa taget och acceptera att någon kommer dö.
Hon berättar om möten med äldre som anförtrott sig och sagt att de inte orkar mer, för att i nästa mening säga ”men berätta inte för mina barn, de skulle bli så ledsna”.
Ädelreformen har genom åren visat sig vara allt annat än ädel. Gustavsson ser hur ansvaret för vården allt mer förskjuts till kommunerna.
– Vi har fått fler nya inskrivna inom hemsjukvården. Primärvården arbetar inte på samma sätt som tidigare och under pandemin är det fler telefonsamtal och färre besök. Men behovet är ju lika stort, kommunernas personal kan inte välja bort att göra hembesök. Trycket har ökat på hemsjukvården. Det hör jag även från andra MASar.
Britta Gustavsson säger att de främsta lärdomarna av våren 2020 handlar om att det ska finnas skyddsutrustning och att agerar tidigt. Och att all personal har fått utbildning i hygien, både basal och när skyddsutrustning ska användas.
Och Britta Gustavsson är optimistisk inför framtiden:
– Nästa gång kommer vi vara snabbare på grund av erfarenhet vi har fått. Man vet vad fallgroparna har varit. Man behöver inte göra om samma fel en gång till.