Snart är det bara Loreen som fungerar i Sverige
Vi måste ha Europas mest uppblåsta självbild
I lördags skrev Loreen in sig i historieböckerna. Nu har vi hela sju Eurovision-segrar att skryta med.
Så sjunga kan vi.
Och exportera musik till hela världen.
Men hur är det egentligen med resten av vår nationella självbild?
Ibland får den kommunala musikskolan äran av framgångarna, och något ligger det sannolikt i det. Musikskolan är en frivillig verksamhet för kommunerna med rötter tillbaka till 1940-talet där hundratusentals barn varje år lär sig sjunga och spela olika instrument.
Enligt Sveriges kommuner och regioner deltar drygt var tionde elev i verksamheten och 2020 låg budgeten på 2,75 miljarder kronor. Det är verkligen något vi kan vara stolta över.
Ungefär så är vi vana att se på det mesta i vårt land. Vi är världsbäst på välfärd, på trygghet, klimatpolitik, forskning och industri. bland annat. Sverige är, med komikern och författaren Fredrik Lindströms uttryck, världens modernaste land.
Förutom då att vi inte är det.
Jag tror ett av de stora problemen är att det politiska samtalet i Sverige allt oftare handlar om rena skitsaker
I veckan kom nyheten att sex av tio arbetslösa inte får någon A-kassa. Eller ”nyhet” är fel ord. Sverige har en av de sämsta arbetslöshetsförsäkringarna i Europa. Enligt statistik från OECD har tjugo EU-länder högre A-kassa än Sverige och det är för många helt oöverstigligt att kvalificera sig.
Så mycket för den tryggheten.
En annan nyhet gällde tandvården. I Västerbotten är det nu tio års väntetid på tandläkartider och barnens tandvård är eftersatt. Var tredje region saknar minst 20 procent av personalen och i norra Sverige har många kliniker inte en enda fast anställd tandläkare.
– Vi har länge varit stolta över att ha en tandhälsa i världsklass, men den är på väg att raseras, säger Anna-Maria Stenlund Berggren i Region Västerbotten, till DN.
Det blev ingen tågstrejk i veckan, parterna kom till slut överens. Men förutom det är den svenska järnvägen en katastrof. Själv tar jag sedan flera år bilen om jag måste vara i tid någonstans. Att ta tåget är att be om att bli försenad.
Enligt Trafikanalys, som mäter tågens punktlighet, har omkring 70 procent av tågen på längre sträckor varit i tid hittills i år. Situationen varierar från månad till månad. Under 2022 minskade punktligheten och i mars förra året var siffran nere i 55 procent.
Tåg som går i tid var en gång ett mått på civilisation, ungefär som att posten alltid punktligt kom fram. Man kan bli lite full i skratt när man tänker på det.
Järnvägen har länge haft problem och ofta pekar man på tre orsaker: en underfinansierad infrastruktur, ett underhållsberg och ett virrvarr av olika entreprenörer där ingen vet vad någon annan gör. Till det kunde man förra året lägga personalbrist och klimatförändringar.
Inget av detta hade varit omöjligt att planera för. Dyrt, ja. Men om man inte underhåller exempelvis spår, växlar och tågvagnar så går de efter ett tag sönder. Naturligtvis.
Samma sak är det i bostadspolitiken. Om man bygger färre bostäder än människor behöver för att kunna bo så kommer bostadsbristen öka och priserna gå upp. Det ser nästan fånigt ut att fästa på papper.
Ändå är det precis vad Sverige har gjort under många år. Och det lär bli ännu värre under den nya regeringen.
Bostadsbristen kommer att öka, varnar Anna Granath Hansson, bostadsforskare vid forskningsinstitutet Nordregio, grundat av Nordiska rådet.
”En villapolitik” kallar hon regeringens omläggning för att öka småhusproduktionen. Och efterlyser en politik även för de som står längst från bostadsmarknaden. Annars kommer hemlösheten i Sverige förvärras.
Den verkliga frågan är kanske egentligen: när slutade vi kunna samhällsplanera i Sverige?
Jag tror de flesta svenskar har självbilden att vi är ganska bra på att sköta samhället. Men de fyra exempel jag hämtat från veckan tecknar en annan bild. Och de är bara några i mängden.
Vår tillväxt är sämst i EU, vårt pensionssystem sämst i Norden och det börjar nu komma uttalanden från tunga instanser utlandet till stöd för den hotade akademiska friheten i Sverige. Och i måndags kom nyheten att våra universitet tappat hela 65 platser i Center for World University Rankings.
Så här var det faktiskt inte tidigare.
Jag tror ett av de stora problemen är att det politiska samtalet allt oftare handlar om rena skitsaker.
Samtidigt som regeringen låter hushållen klara inflationen bäst de kan och underfinansierar Sveriges välfärd med mångmiljardbelopp toppas nyheterna dag efter dag av metadebatter.
Det är Björn Söders tweets, dragqueens på bibliotek, Jimmie Åkessons senaste offerkofta och i veckan att Ebba Busch faktiskt fick ansvarsutkrävande frågor i SVT:s Agenda. Något hennes fans är mycket arga på.
Att hon inte klarade själva frågorna tycks alla redan ha glömt.
Inget av detta löser några verkliga samhällsproblem utan är politisk och medial skräpmat. Det är ”tomma kalorier”.
Samtidigt är det krig i Europa, ett krig som Ryssland måste förlora. Och som kommer att förändra vår kontinent i grunden oavsett hur det slutar.
Under andra världskriget blev svaret från svensk arbetarerörelse att man beslutade sig för att på ett bräde försöka bygga upp ett nytt, fungerande och mer jämlikt land. Under ledning av Ernst Wigforss och en rad skickliga experter tog man fram vad som kom att kallas efterkrigsprogrammet.
Nu har man chansen igen. Vi behöver inte inte ha väntetider på tio år till tandvård i Norrland eller tåg som inte fungerar. Vi kan få bättre tillväxt, rimligare pensioner och fler bostäder.
Men då krävs att politikerna denna gång faktiskt gör hemläxan, precis som dåtidens experter, visionärer och grovarbetare faktiskt gjorde i det förra efterkrigsprogrammet.
Sverige har lyckats förut. Inte bara i Eurovision.