Januariavtalet ger SD den makt de förtjänar

"Det här betyder krig" skrev Åkesson. Var tror ni det slutar?

Ingen älskar januariavtalet. Men det håller Jimmie Åkesson borta från regeringsmakt.

I morgon har det gått två år sedan januariavtalet ritade om den politiska kartan i Sverige. Överenskommelsen syftar till att ställa SD utan politiskt inflytande och värktes fram av en ovillig riksdag.

Ingen älskar januariavtalet.

Men alla alternativ var sämre.

"Det här betyder krig, i riksdagen och i kommande valrörelse." skrev Jimmie Åkesson på Twitter när S och MP presenterade sin nya migrationspolitik i oktober.
Vart sådan retorik kan leda såg vi i veckan från Washington.

Nu vill Åkesson bli justitieminister, med makt över polis och säkerhetspolis, i en M-ledd regering.

Men vi börjar från början.

Fascismen krossades på slagfältet 1945, men idéerna dog inte. Och i takt med att människor glömt har ytterkantens höger förnyat sig. Stövlarna och uniformerna lades undan. Hånet av demokratin ersattes av retorik mot "korrupta eliter". Tyska begrepp som "Lûgenpresse", lögnpress, byttes ut mot "Fake news", fejkade nyheter.

Hatet mot judar och homosexuella har kompletterats av förföljelser mot nya minoriteter, inte minst muslimer. Och de urgamla myterna om judiska konspirationer kallas idag rätt och slätt "George Soros".

Men kärnan är den samma: en världsbild där ett nationellt definierat "vi" har större rättigheter än "dom". Föreställningen att makt är rätt, ett förakt för svaghet och en nostalgisk dröm om hur folkets svunna storhet och renhet ska återupprättas.

Fascismen har inte stått stilla sedan 1945. Dagens arvtagare, högerpopulismen, säger sig acceptera demokratins yttre former. Men som vi såg i USA är detta bara bluff. Fascismens språk är - nu som alltid - knytnävarna.

Sverigedemokraterna grundades av män som SS-Rottenführer Gustaf Ekström som tjänstgjorde i SS högkvarter i Berlin under kriget. Partiet är en sammanslagning av vrakgods från öppet nazistiska Nordiska rikspartiet och fascistiska Nysvenska rörelsen.

Detta vet vi.

Liksom att partiets förste riktige partiledare Anders Klarström dömdes för att ha hotat underhållaren Hagge Geigert.

"Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga lilla judesvin. Passa dig! Vi ska komma och döda dig!" ringde han och sa, anonymt.

I dag använder SD:s svans sociala medier istället. Men de anonyma rösternas budskap har inte förändrats.

När dagsljuset sipprat in i SD:s hat och hot-maskin på nätet har det visat sig att partiföreträdare på alla nivåer fortfarande låter ungefär som Anders Klarström.
Med januariavtalet fick denna rörelse precis det inflytande som den förtjänar: inget alls.

I dag pratar vi sällan om orsaken till att januariavtalet skrevs. Två år av strider om LAS, marknadshyror och diverse bisarra skattesänkningar har gjort att många till vänster har börjat hata det.

Men alternativet var att Ulf Kristersson skulle ha bildat regering med Sverigedemokraterna som stödparti. Tänk om vi mitt i coronakrisen haft en regering på Jimmie Åkessons nåder?

Till för sex år sedan höll även Moderaterna rågången. Fredrik Reinfeldt (M) markerade stenhårt och höll SD på armlängds avstånd under sin regeringsperiod.
Inför valet 2014 skrev Carl Bildt (M) på DN-debatt:

"De flesta som överväger att rösta på Sverigedemokraterna gör det nog som en missnöjeshandling, snarare än att de delar det nästan fascistiska idéarv som ytterst finns i delar av botten av detta parti."

Men idag är tongångarna annorlunda. Ulf Kristersson gör allt vad han kan för att närma sig Sverigedemokraterna i hopp om att sno deras väljare. På sociala medier är det idag inte längre så lätt att se vem som är moderat riksdagsledamot och vem som är ett anonymt SD-troll.

Kristdemokraterna har gjort ungefär samma politiska resa, om än med något vulgärare retorik.

Ett Sverigedemokraterna för tjejer, som Veronica Palm (S) uttryckte saken.

Vinsten med januariavtalet är att vi slipper detta gäng i Rosenbad under fyra år.

Att Alliansen har upplösts är bra, blockpolitik är i grunden inget att sträva efter.

Istället är det bästa om man kan samla breda och långsiktiga majoriteter i riksdagen. Först då är det möjligt att sjösätta reformer som håller över tid och som verkligen kan förändra i grunden.

Men dagens moderater är inte kapabla till denna typ av kompromisser. Istället tänker de försöka ta chansen att bilda en konservativ regering. Risken att de lyckas är uppenbar, särskilt som Liberalerna sannolikt kommer att åka ur riksdagen under nuvarande ledning.

Nackdelen med januariavtalet är stora delar av politiken.

Den har inte lett till ökad jämlikhet. Haveriet med marknadsskolan fortsätter. Välfärdsbolagen roffar fortfarande åt sig. Skatterna för de med högst inkomster har sänkts.

Arbetsmarknaden blir otryggare och arbetsmarknadspolitiken är en centerpartistisk lekstuga.

Men går man igenom dess 72 punkter finns det även bra saker. Som stora satsningar på välfärden i regioner och kommuner, politik för utveckling i hela landet, utbyggnad av järnväg och en påfallande radikal klimatpolitik.

Januaripartierna är och förblir ett resonemangsäktenskap. Men summerar man plus och minus så har Stefan Löfven trots allt lyckats. Under sin första mandatperiod som statminister fick han hantera både en flyktingkris och ett terrordåd mitt i Stockholm.

Den andra har präglats av pandemin och av den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Kanske ligger en tredje mandatperiod trots allt inom räckhåll. I valet mellan Stefan Löfven och ett konservativt block där SD kan vara största parti lär många borgerliga väljare att tänka sig noga för.

Efter två år älskar fortfarande ingen januariavtalet. Få har nog lagt champagne på kylning inför morgondagens jubileum.

Men medan bilderna från ett sönderslaget Kapitolium rullar förbi i TV-rutan kanske man borde göra det.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.