Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Yngve, Inge

Priset för lugn och ro i gallerian: 40 kr/minut

Plötsligt blir lekhörnan totalt kaos

Fullsmockad galleria.
En fullsmockad galleria – för många en hemsk plats att befinna sig på.

Jag föreställer mig att ytterst få individer gillar att befinna sig i gallerior. Särskilt på vintern. Man svettas i tjock jacka. Otympliga kassar gör en fumlig.

Människor är inte gjorda för att trängas i smala butikspassager. Man får tunnelseende. Tillvaron blir stökig.

Det gäller inte minst om man också har med små barn. I det bästa av scenarier finns då en lekhörna att fly till. En vanlig variant är en fordonspark med åkattraktioner i miniformat – en liten bil, ett flygplan, en båt.

Med lite tur kan småttingarna strutta runt mellan dessa i någorlunda ro. Föräldrar nickar tyst till varandra. Det finns en tacksamhet över den lilla temporära frid som råder, men också en medvetenhet om att den är oerhört skör. När som helst kan allt gå åt skogen.

Då händer det förbjudna. Någon stolle kliver fram och betalar 40 spänn för en ”åktur”. Flygplanet väcks till liv och börjar skumpa, låta och blinka. Det pågår i någon minut.

Sen inleds kampen.

Inget av barnen nöjer sig längre med stillastående och tysta fordon. Ett begär har väckts i deras ögon. Det gnälls. Det skriks.

Kapitalismen har vanställt lekhörnan. Priset för lugn och ro är nu plötsligt sinnessjuka 40 kronor i minuten – en summa som såklart ingen vettig person betalar.

Platsen är därmed förverkad och måste omedelbart lämnas.

Man kan såklart skratta lite åt barnens lynnen. Men sanningen är att vuxenekonomin inte fungerar annorlunda. Vi sitter i apparna och hänförs av samma ha-begär. Vårt eget fullt dugliga kök måste bytas ut när vi ser att någon annan gjort en dyr renovering. Att hålla sig till Sverige går såklart inte när andra flyger till varma sandstränder.

I förlängningen har det gjort medelklassen politiskt blind. Medvetet eller omedvetet vill den bevara rot- och rutavdrag, minimal ISK-skatt, i det närmsta obefintlig fastighetsskatt och skattesänkningar för höginkomsttagare. Kanske finns en förhoppning om att man själv ska dra vinstlotten när det egentligen främst är toppskiktets del av kakan som sväller.

Pengarna hade istället kunna läggas på reformer som gynnar alla. Till exempel att göra tandvården en del av sjukvården. Det skulle stilla mångas oro. Arbetstiden hade kunnat kortas lite. Det ger mer tid att spendera med barn, i föreningsliv och till fritidssysslor. Kanske någon extra timme att förenkla livspusslet med, inklusive besök till gallerior.

På väg bort från lekhörnan frågar jag mig vad det är för ondsint företag som gillrat den dyra fällan. Allt som går att hitta på minifordonen är mystiska norska kontaktuppgifter. En snabb googling visar att liknande affärsupplägg finns i gallerior runt om i Norden. Jag ser framför mig alla parallella skeenden där samma situation utspelar sig om och om igen.

Mer än så hinner jag inte efterforska. Tunnelseendet kickar åter in när jag svettig jäktar fram bland butikerna.

Följ ämnen i artikeln