EU:s vaccinplan går som Titanic

Serbien satsar på ryska Sputnik-sprutan istället

Lösningen på den globala pandemin måste gå över landsgränserna.

Coronapandemin har gått in i sitt andra år och huggsexan om vaccinet är i full gång. I stället för att fokusera på pandemin som globalt hot är det varje land för sig som gäller.

Och med det har vi två nya begrepp i samhällsdebatten – vaccinnationalism och vaccindiplomati.

Med pandemin har den orättvisa tillgången till vaccin synliggjorts. Medan de rikaste länderna utgör 16 procent av världens befolkning har de säkrat över 60 procent av de hittills godkända vaccindoserna.

Men det intressanta är hur makaber och kortsiktig vaccinnationalismen är. För virus känner inga nationsgränser.

Och samtidigt som slaget om vaccinerna är i full gång håller den globala maktbalansen på att omskapas. Rika stormakter som Kina, Indien och Ryssland flyttar fram sina positioner för att fånga upp frustrationen bland fattiga länder när västvärlden – som vanligt – förväntar sig första tjing.

Vaccindiplomatin har inletts och Kinas utrikesminister Wan Yi har rest Afrika runt för att erbjuda det kinesiska vaccinet.

I Europa ser vi samma trend. Och det kalla kriget känns plötsligt rätt nära.

För EU:s utlovade hjälp liksom FN-initiativet Covax laggar betydligt. Missnöjet bland EU:s grannländer växer.

Ett land som fått nog är Serbien som nu ligger näst efter Storbritannien i att ha vaccinerat flest personer per capita. Hittills har de fått en miljon doser från Kina. Av Ryssland har de fått 250 000 Sputnik V-vaccin.

När demokraten Joe Biden nu installerats i Vita huset vore väl en Marshallplan för global vaccinering en given satsning

Serbiens president Aleksandar Vucic ser sig som en Östeuropas Robin Hood när han nu erbjuder Bosnien, Montenegro och Nordmakedonien att få av serbernas vaccin.

Det Kina och Ryssland gör för att slå in kilar i den demokratiska världen är listigt.

Att använda de fattiga ländernas frustration skapar precis den pr de vill ha.
Serbiens president jämför EU med Titanic, där de rika räddar sig själva och sätter sina egna invånare i livbåtarna först.

Det är inte svårt att se liknelsen. Men vi skulle faktiskt kunna göra annorlunda.

Visst, det kostar pengar. Men har den demokratiska världen råd att låta bli?

Utan USA:s Marshallplan efter andra världskriget, då 15 miljarder amerikanska dollar användes för en rekordsnabb återuppbyggnad av Europa, hade vår värld sett annorlunda ut.

Frågan är om demokratin hade varit lika självklar.

Läget nu är annorlunda mot 1947. Det är inte ett krig utan en pandemi som vi står inför. Men hotet är globalt och påminner om varför enighet över gränserna behövs.

Och den ryska och kinesiska framfarten måste ses för vad det är – ett hot mot demokratin.

När demokraten Joe Biden nu installerats i Vita huset vore väl en Marshallplan för global vaccinering en given satsning. Varför inte tillsammans med EU?

För Titanic var aldrig en bra idé, det vet vi.