Vi pratar om upplopp istället för orättvisor
Polisen gjorde rätt som gav tillstånd
För nästan precis 19 år sedan inledde min kollega Jesper Bengtsson en text på Aftonbladets ledarsida med orden: "Jag ville inte skriva den här texten."
Den handlade om kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg. Det som skulle ha blivit en uppvisning i folkligt deltagande och demokrati slutade i bilder på vandalism och våld.
Upploppen i juni 2001 har absolut ingenting gemensamt med rörelsen Black Lives Matters demonstrationen mot rasism och polisvåld i onsdags. Men jag kommer ändå att tänka på den där texten.
Jag skulle inte heller vilja skriva den här texten
Jag skulle nämligen inte heller vilja skriva den här texten. Egentligen är det inte svårt att förklara.
Människor över hela världen känner en rättmätig vrede över sättet amerikanen George Floyd dog under ett polisingripande. Och ilska över den rasism som ligger bakom.
Diskriminering av minoriteter är inte ett unikt amerikanskt problem. Det finns en vrede också här i Sverige. Den måste kunna uttryckas och egentligen är det svårt att tänka sig något finare än att människor vill samlas för att visa sin solidaritet med varandra.
Samtidigt befinner vi oss mitt i en pandemi, med förbud mot folksamlingar på mer än 50 personer. Det är, som inrikesminister Damberg brukar säga, inte ett allmänt tips.
Studentfiranden ställs in över hela landet. Nästa helg startar fotbollen, utan publik. Bröllopskyrkor står tomma och de politiska partierna har fått skjuta på möten och konferenser.
Det är klart att var och en kunde inse att demonstrationen på Sergels torg skulle samla mycket mer än 50 personer. Ändå gjorde polisen rätt som beviljade tillståndet, med de restriktioner som gäller. Arrangörerna beskriver ett bra samarbete med polisen.
Att begränsa demonstrationsfriheten är faktiskt inte polisens jobb
Att begränsa demonstrationsfriheten med stöd av gissningar är faktiskt inte polisens jobb.
Att upplösa manifestationen när det visade sig att deltagarna kunde räknas i tusental var inte heller fel. Coronaviruset tar inte hänsyn till hur angeläget syftet med människors möten är.
Det som hände sedan - upplopp, pepparsprej och våld - var naturligtvis fel, men också förväntat och kanske oundvikligt. Det är alltid en minoritet som vill bråka, men det är den som märks.
Att det i dag finns riksdagsledamöter från Moderaterna och Sverigedemokraterna som läxar upp polisen för att man försökte dämpa konflikten är inte bara arrogant. Det är direkt förolämpande mot poliskåren.
I onsdags förklarade polisens presstalesperson för Aftonbladet att det hela trots allt gått "väldigt bra". Det värsta är att han har rätt. Att ingen skadades allvarligt är trots allt ett slags framgång.
Det är därför jag inte hade velat skriva den här texten. I stället hade jag velat skriva om hur klassklyftor, rasism och segregation måste bekämpas. Hur villkoren på arbets- och bostadsmarknaderna skulle kunna bli mer rättvisa. Och om hur mänskliga rättigheter och rättssäkerhet måste gälla alla. Både här hemma och i länder som USA.
Jag hade gärna skrivit om solidaritet och antirasism. I stället pratar vi alltså om det som hände efter en manifestation som skulle ha handlat om precis de värdena.
I kväll är det planerat nya manifestationer. Låt oss hoppas att rubrikerna i morgon inte handlar om upplopp.