Vi sitter nöjda i Kafkasamhället
Omkullvräkta bord, pappersbuntar som slängs på golvet, hårda ord och knuffar. Så kan hotet och våldet se ut på arbetsförmedlingarna runt om i landet. Men rätt möblering, tillräckligt med personal och rätt bemötande kan hjälpa.”
Så inleddes en artikel från 2013 om arbetsmiljön på Arbetsförmedlingen. Artikeln publicerades i myndighetens egen tidning, På Jobbet.
Svärtan och ångesten, den stora meningslösheten.
Tanken att alla problem går att ordna med rätt bemötande, och möblering.
Jag kommer att tänka på det där när jag läser sociologen Roland Paulsens reportagebok ”Vi bara lyder” som just utkommit.
Boken är ett mellanting mellan etnografisk fältstudie och tesdriven wallraffjournalistik och handlar om den samhällsaktör som åtnjuter allra lägst förtroende hos svenska folket: Arbetsförmedlingen.
Paulsen har ägnat ett år av sitt liv åt intervjuer med arbetsförmedlare, arbetssökande, en före detta generaldirektör och arbetsmarknadsminister. Han sitter med på interna möten, han följer Fas 3-deltagare, han betraktar och analyserar.
Hade jag inte vetat att berättelsen var helt sann hade jag läst ”Vi bara lyder” som en svart komedi.
Kafkaartade åtgärdsprogram, it-system som ingen förstår, jakt på pinnar, en ständigt svällande kontrollapparat som dränker välvilliga arbetsförmedlare i onödigt merarbete, personal som brakar rakt genom väggen, en kultur där arbetslösa människor straffas när de inte når upp till ouppnåeliga krav och där kritiskt tänkande brännmärks och där blind lydnad belönas.
Cynismen och klassföraktet blir det som håller ihop allt. Så här ser det ut och vi kallar det arbetslinjen. 400 000 är arbetslösa, men det finns bara 40 000 lediga jobb. En svensk arbetsförmedlare förmedlar i snitt knappt ett osubventionerat jobb i månaden. Arbetsmarknadspolitiken har upphört att skapa arbeten och har excellerat i att straffa människor som saknar arbete.
Varför?
För att vi som har arbete ska frukta arbetslösheten som pesten, nöja oss med våra usla arbetsvillkor och hugga i ännu mer.
Ska arbetet även i framtiden ha ett värde, ska arbetsmarknadspolitiken vara aktiv och fungera måste vi sannolikt sluta tänka så.
När man läser Paulsens bok framträder också den stora paradoxen i dagens ekonomiska politik.
Samtidigt som arbetslivet blir tommare, arbeten förenklas och automatiseras, samtidigt som produktiviteten fördubblats på 40 år så pratar vi om att förlänga arbetstiden och arbeta mer.
En gång i tiden hade svaret på det överflöd vi lever i varit kortare arbetstider, sänkt pensionsålder eller fler semesterveckor.
När Göteborg i år vill pröva sex timmars arbetsdag på ett kommunalt äldreboende kallas det helt sonika ”omöjligt”.
Det är som om vi uppfann Fas 3 och nöjde oss.