"Blåbrun"–gate handlar om vem som är svensk
Ingen lek med ord. SD:s politik skadar människor
Det finns en talande scen i journalisten Lena Sundströms reportagebok Världens lyckligaste folk (Leopard förlag 2009) där hon rest till Danmark för att förstå nationalismen där.
Hon försöker gå med i Dansk Folkeparti. Medlemskapet kostar 150 kronor.
"RECEPTIONIST: Är du dansk medborgare?
JAG: Nej. Är det ett problem?
RECEPTIONIST: Det är ett problem, ja. För du skall vara dansk medborgare.
JAG: Ja, er slogan är ju "Ditt land - ditt val".
RECEPTIONIST: Var är du ifrån?
JAG: Svensk. född i Asien."
Lena Sundström betalade aldrig några 150 kronor.
"Nationalismen är en barnsjukdom. Den är mänsklighetens mässling", sa Albert Einstein 1929
Jag vet inte om Sverigedemokraterna, Dansk Folkpartis svenska motsvarighet, har några medborgarskapskrav på nya medlemmar. Men om du inte är svensk medborgare vill de ta ifrån dig din rösträtt till kommunala och regionala val.
Så jag gissar att de flesta kan motstå frestelsen.
Nationalismens affärsidé är att sätta upp gränser mellan ett vi som hör hemma här och ett dom som inte gör det. Dessa vi och dom varierar över tid och plats men de finns alltid där.
"Nationalismen är en barnsjukdom. Den är mänsklighetens mässling", sa Albert Einstein 1929.
Några år senare tvingades han emigrera till USA.
Enligt Björn Söder (SD) har judar och samer minoritetsställning i Sverige "för att de inte är svenskar".
Att vara både jude och svensk eller same och svensk fungerar inte med SD:s syn på människor. Var sak har sin plats.
Han gjorde sitt utspel om samer och judar strax innan förra valet och fick skarp kritik från bland andra sametingets talman Paulus Kuoljok:
– SD vinner röster på sånt här agerande, särskilt i sametäta områden. De har visat sin fientliga hållning under ganska lång tid, så jag blir inte speciellt förvånad.
I veckan var Björn Söder igång igen. Nu var det arabisk musik en bussförare lyssnat på som skulle bort. Han fick kritik men Björn Söder hade gjort sin poäng, igen. Det är skillnad på folk och folk – på de som hör hit och de som inte gör det.
För nationalistiska partier som SD eller Dansk Folkeparti handlar denna etniska åtskillnad om själva kärnan i politiken.
Officiellt pratar SD om en "öppen" svenskhet där den som assimileras kan bli svensk. Men några klick bort på sociala medier och i kommentarsfält är svenskheten allt annat än öppen.
Själva diskussionen är en sverigedemokratisk specialitet. Inget annat parti funderar, såvitt jag känner till, på om samer, judar eller arabisk musik hör hemma här.
Men är denna skillnad på folk och folk en "brun" åsikt? Eller bara en politisk uppfattning bland andra?
"Kallar du mig nazist?" frågade Jimmie Åkesson retoriskt i ett utbrott som lär gå till TV-historien. Väl medveten om att ingen kallar honom det.
Jimmie Åkesson försöker sig på reptricket att färgen brun bara skulle handla om Adolf Hitlers brunskjortor. Men så används inte ordet på svenska.
Att SD är startat av nazister och fortfarande vid förra valet hade tidigare aktiva nazister på sina listor är helt sant. Men begreppet "brun" syftar även på partiets rasistiska politik och retorik här och nu.
Sverigedemokraterna kör samma språkliga lurendrejeri med ordet "rasism". De brukar hävda att man inte kan vara "rasist" om man inte även tror på människoraser.
"Vilken ras är muslimer?" frågar de lika retoriskt som Jimmie Åkesson i SVT Agenda. Men inte heller detta ord används så snävt som Sverigedemokraterna försöker få det till.
Rasism handlar om intolerans och fördomar mot människor på grund av etnicitet, hudfärg, kultur eller religion. Inte nödvändigtvis bara om rasbiologi eller bruna uniformer.
Man kan få intryck av att den "blåbruna veckan" som journalisten Torbjörn Nilsson i Svenska Dagbladets podcast Politiken kallade den mest har varit en lek med ord.
Men de politiska konsekvenserna kan bli stora. I veckan försökte en samlad höger avfärda all diskussion om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna som "brunmålning".
Att på detta sätt fokusera på ord kallas ibland "metapolitik", ett populärt begrepp inom extremhögern. Genom att bråka om de kulturella ramarna som språk, berättelser och åsiktskorridorens gränser istället för sakpolitik vill man ändra förutsättningarna för samtalet.
Den dag ord som "brun" eller "rasism" inte går att använda är det nämligen inte längre möjligt att tala om SD:s rötter eller kritisera deras politik.
Och nedströms makten över tanken ligger politiken, är teorin.
Så när en SD-tjänsteman i riksdagen i veckan avslöjades med kopplingar till vit-maktgruppen Det fria Sverige hjälpte Moderaterna sina SD-vänner med krishanteringen. I spetsen ställde sig Tobias Billström (M), gruppledare i riksdagen och Niklas Gillström (M), presschef.
Eftersom SD-tjänstemannen för över 20 år sedan arbetat åt Miljöpartiet så försökte de flytta fokus till denna bisak. Att tjänstemannen verkar ha högerradikaliserats 2018, alltså långt efter han var miljöpartist, spelade ingen roll.
Tekniken känns igen från rysk propaganda och särskilt RT.com. Om man gör vattnet grumligt med mängder av ovidkommande information och anklagelser slutar folk snart lyssna.
Tidningen Expos chefredaktör Anna Fröjd kallade M:s och SD:s krishantering "löjeväckande" men vi har nog bara sett början. Media gick dessutom i allt väsentligt på tricket.
Det vi ser är politikens kontinentalplattor i rörelse.
Ulf Kristersson (M) tänker fortsätta hjälpa SD med krishanteringen. Och då spelar det ingen roll att Det fria Sverige – som sedan ytterligare en SD-tjänsteman kunnat kopplas till – förespråkat bland annat etnisk rensning av judar.
För Moderaterna är makten viktigare än vilka krafter de normaliserar.
Men för alla de människor som hamnar på fel sida om SD:s "svenskhet" kan det bli helt förödande.
Som Albert Einstein kom att upptäcka kan även barnsjukdomar i politiken vara mycket farliga.