Därför vill M-ledaren mörka sin regering

Sverigemoderaternas stenhårda klasspolitik

Bild från QX-galan på Cirkus i Stockholm med Petra Mede 2020. Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson i bakgrunden.

Ett år före valet är det fortfarande svårt att veta vad Moderaternas och Kristdemokraternas regeringsalternativ kommer att leda till för politik. Eftersom det mesta pekar på att Liberalerna åker ur riksdagen – även KD ligger illa till – är konturerna kring det högerkonservativa projektet väldigt suddiga.

Det enda som är glasklart är att Ulf Kristersson och Ebba Busch är trötta på att vara i opposition. Men vad är det de vill? Vad har de för politiskt projekt?

På Kristersson och Busch kan det låta som att beroendet av ett parti med nazistiska och fascistiska rötter inte kommer att vara något problem. "Där man tycker ungefär lika, där ska man också få något gjort", som Moderatledaren har uttryckt det. Så går det givetvis inte till i ett regeringssamarbete, fråga bara partierna bakom januariavtalet. Det är ofta ett svårt kompromissande och ett givande och tagande.

Bok om ”Blåbrunt Sverige”

Författaren och journalisten Mats Wingborg gör i boken "Blåbrunt Sverige" (Verbal förlag 2021) ett försök att reda ut hur en M-KD-L-regering med stöd av SD skulle förändra Sverige. Han har granskat hur partiernas politik närmat sig varandra och vad utfallet blivit i de skånska kommuner där högern styr tillsammans med SD.

Den sammanlagda bilden är att M och KD har flyttat sig i invandringsfrågor och att SD har köpt högerns ekonomiska politik. De tre partierna har smält samman till ett slags "Sverigemoderaterna".

Näringslivets lobbyister har otåligt tryckt på för att ett blåbrunt regeringsalternativ ska bli möjligt. Det handlar om starka krafter som vill få större skattesänkningar och ge privata aktörer rätt till skattepengar för att bedriva social service.

Viljan att få bort Socialdemokraterna är viktigare än renhållningen högerut.

Vill slippa ansvar

Ett regeringsskifte efter 11 september nästa år skulle alltså innebära moderat ekonomisk politik, med skattesänkningar, neddragningar av välfärden och fortsatta privatiseringar. I kombination med Sverigedemokraternas migrationspolitik och en detaljstyrd slakt av kulturpolitiken.

Trots att Jimmie Åkesson har sagt sig vara intresserad av justitieministerposten är det inte troligt att SD kommer att sitta i regeringen, menar Mats Wingborg. Inte ens om SD blir större än Moderaterna. Partiet vill kunna sitta på två stolar samtidigt, både få inflytande och slippa ta ansvar för politiken.

Att göra upp om sakpolitik med ett högerradikalt parti innebär att högerradikala åsikter också får legitimitet. Det färgar hela samhället, konstaterar Wingborg.

SD har radikaliserats

Till skillnad från Ulf Kristerssons påstående om att SD har förändrats och blivit ett anständigt parti menar författaren till "Blåbrunt Sverige" att Sverigedemokraterna snarare har radikaliserats.

Partiet har gått från att vilja se strypt invandring till krav på återinvandring. Sedan valrörelsen 2018 har SD skärpt kritiken mot public service. De vill se en större politisk styrning och kraftiga nedskärningar på SVT och SR – och fått M och KD med på tåget. SD har också utvecklat egna högerradikala alternativmedier där politiska motståndare utsätts för hätska angrepp, ofta underblåst av kommentarsfält där hatet tillåts flöda fritt.

Även om det finns politiska skiljelinjer mellan M, KD och SD har partierna sina tydliga prioriteringar. Sverigedemokraterna säger att de vill höja pensioner, a-kassan och sjukersättningen, men undviker konsekvent att kritisera Moderaternas och KD:s åsikter. För SD kommer alltid det viktigaste vara att påverka migrationspolitiken.
Det blåbruna Sverige skulle bli mer intolerant, mer slutet och mer ojämlikt.

Att M och KD inte har velat tala klarspråk om det är kanske inte så konstigt.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.