Springsteens nya låt sätter ord på sorgen
Minneapolis gator är inte långt från Sverige
Dödsskjutningarna av Renée Good och Alex Pretti i Minneapolis i januari har skakat USA. Inför världens ögon har vi sett hur Donald Trump förvandlat landet till en polisstat.
En trebarnsmamma och en sjuksköterska har betalat med sina liv för att de protesterat mot den polisbrutalitet som blivit amerikansk vardag.
Trump har gett migrationsmyndigheten ICE en rekordbudget. Tiotusen nya agenter har anställts. Deras uppdrag är att utvisa en miljoner människor – om året.
Rädslan för ICE sprider sig som eld i landet.
Trumps lögner
Donald Trump och hans administration försökte som de alltid gör och blåljuga sig ur dödsskjutningarna i Minneapolis.
Det du såg har aldrig hänt.
Men den här gången fungerade inte lögnen.
Man kan nog lugnt konstatera att Trump haft tur med vädret. Stora delar av USA har inlett året med iskyla och snöstormar. De stora protesterna uteblev eller var åtminstone mindre än vad de sannolikt varit annars.
Men en person valde att inte hålla tyst.
I veckan släppte Bruce Springsteen en kampsång om de isande polismorden i Minneapolis.
Springsteen har ägnat ett helt liv åt att sjunga om USA:s själ. Om den vanliga arbetarens liv, slit och drömmar. Om det amerikanska löftet om ”Frihetens land”, som påståtts gälla för alla men i praktiken aldrig gjort det.
Våld mot sina egna
I ”Streets of Minneapolis” ger han alla förtvivlade amerikaner en röst.
”Vi tar strid för detta land
och för främlingen ibland oss
Här i vårt hem slog de ihjäl och drev runt
vintern −26”
Springsteens låt handlar egentligen inte bara om Minneapolis. Den handlar om vad som händer när staten använder våld mot sina egna – och sedan kräver förtroende i gengäld.
När makten säger “lag och ordning”, men menar lydnad.
I Sverige dör inte människor i polisens våld som i USA. Men det betyder inte att frågan saknar relevans här. Tvärtom.
Även i Sverige finns berättelserna om övervåld, om rasprofilering, om unga män som stoppas, visiteras och misstänkliggörs – inte för vad de gjort, utan för vilka de är.
Även här har vi en regering som ofta är argare på de som protesterar och demonstrerat mot orättvisor – än på orsakerna bakom protesterna.
Det är därför Streets of Minneapolis skär så djupt.
Inför samma vägval
Den berättar om en allt mer auktoritär värld. Ingen patriotisk refräng, inget löfte om att allt ordnar sig. Bara ett konstaterande: så här ser det ut när ett samhälle inte längre lyssnar på sina egna.
Sverige står inte inför ett amerikanskt tillstånd. Men vi står inför samma vägval: ska trygghet handla om allas rättigheter – eller om vissa gruppers rädsla?
Det är frestande att se bort. Att kalla polisvåld ett “amerikanskt problem”.
Men gatorna i Minneapolis är inte så långt bort som vi tror.
De börjar där makten slutar lyssna.
