Mejla

Jenny Wennberg

Arbete har aldrig varit fyllda kontorsstolar

Förhoppningsvis blir coronakrisen början på ett nytt arbetsliv

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Coronaviruset har lett till att många kontor idag står tomma. Och verksamheterna fortsätter fungera precis som vanligt ändå.
Foto: Vidar Ruud / TT NYHETSBYRÅN
Coronaviruset har lett till att många kontor idag står tomma. Och verksamheterna fortsätter fungera precis som vanligt ändå.

Det finns många sanningar om den tid som blivit vår.

Oron för att den psykiska ohälsan ska öka med vårt avstånd till varandra är såklart befogad. Lika sant är dock även att många mår bättre just nu på grund av distansarbete, vilket SVT rapporterat om.

Det förvånar inte. Borta är med coronan stora delar av de moment vi vant oss vid i vardagen, öppna kontorslandskap, transportsträckor till och från kontorslandskap, semesterpress, aktivitetsstress.

Om coronakrisen givit oss något, och det har den faktiskt, så är det mer tid med varandra. Med människorna som faktiskt betyder något på riktigt i våra liv. Som vi släppt in, älskar, irriterar oss på, är vår trygghet.

Att människor mår bättre av det än att sitta inklämda vid skrivbord med alla möjliga, och också omöjliga, människor är inte direkt information som får en att trilla av stolen av häpnad.

Det här är tid vi fått som vi aldrig annars hade kommit i besittning av. Tid som även de som måste gå till sina arbeten för att det inte går att duscha en äldre på distans eller köra lastbil hemifrån också får. För att så mycket av allt det vi tidigare haft som självklarheter i vardagen inte längre finns.

Vi har också fått mer tid med oss själva, vilket är det kanske svåraste av allt för många, att vara själv, utan andra människor som buffert och vara utlämnad till att tvingas möta vem man är när allt annat skalas bort.

Twitter har meddelat sina anställda att den som vill jobba hemifrån även efter coronakrisen får göra det, för alltid. Det är rimligt.

Trots att vi lever i en tid besatt av individen, så till den grad att människor till och med är varumärken, tvingar arbetslivet in oss i en form.

Konservativa arbetsplatser i medelklassegmentet kräver fysisk närvaro. Och sådana finns fortfarande. Få lyckas under ett yrkesliv undvika chefen med kontrollbehov eller chefen som tror att arbeta är liktydigt med att vara fysiskt närvarande även när arbetsuppgifterna inte kräver det.

Även om arbetsvillkor och innehåll i arbete skiljer sig åt mellan yrkesgrupper skiljer vi oss inte åt som människor; vi längtar efter frihet. I omsorgen är en av de stora framtidsfrågorna inflytande över bland annat schemaläggning och ett slut på idioti som delade turer.

Möjligen förändras vårt arbetsliv nu.

De som så länge burit samhället på äldreboenden, i hemtjänsten och i LSS-verksamheter ses äntligen. Vi får inte glömma de här dagarna, vad alla dessa människor gjorde och varför det är så viktigt. Deras betydelse är inte temporär, den syns bara till slut. Det måste avspeglas även i villkoren för arbetet framöver.

På andra delar av arbetsmarknaden fortsätter företag fungera trots att kontorslandskapen står tomma.

Är det nu insikten slutligen slår arbetsgivare på bred front om att arbete inte handlar om fyllda skrivbord och kontorsstolar, utan om människor som vill göra sitt bästa och ge sitt mesta?

Här finns för övrigt besparingar att göra för företag. Vilket nog många redan insett. Kontorslandskapen och flexkontor kan trots allt krympas till att bli hubbar att besöka när behovet finns av exempelvis fysiska möten, istället för att gå till varje dag. Och att vara kollegor digitalt är inte att vara mindre kollegor. Även om mötet med andra människor också är nödvändigt.

I alla fall ibland.

Om den här tiden ska sammanfattas i en fråga är det denna:

Vilka är vi, hur vill vi leva och vad är viktigt?

Under vår livstid kommer det förmodligen inte erbjudas ett bättre tillfälle än precis just nu att ta reda på det.

Av: Jenny Wennberg

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN