En vecka räcker inte, Ullenhag
I måndags flyttade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) till Rinkeby i nordvästra Stockholm. Tillsammans med sin stab ska han ha sitt kontor i stadsdelens under en hel vecka. I dag håller ministern rådslag om intolerans på Folkets hus.
”En viktig signal” om att politiker inte lämnar områden som Rinkeby i sticket, enligt ministern. ”Symbolpolitiskt jippo” och ”underklassafari”, enligt kritiker.
Som symbolpolitik är valet av Rinkeby som arbetsplats under en vecka svårslaget.
Nästan 90 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. I Rinkeby växer 40 procent av barnen upp i fattigdom. Arbetslösheten ligger fast kring 7 procent. Här har kvinnorna mer än dubbelt så många sjukdagar som kvinnorna på Östermalm.
Det är inte svårt att sympatisera med Ullenhags lilla tripp ut till de västra förorterna, han vill ”få en bild av vad som behöver göras” och saker behöver ju onekligen göras.
Men frågan är om inte Ullenhag redan gjort tillräckligt. Under den borgerliga regeringsperioden har den fattigaste tiondelen i Sverige blivit 8,6 procent
fattigare. I reda pengar handlar det om 567 kronor mindre i plånboken - varje månad. Människor som redan har det kämpigt har fått se sin inkomstnivå rasa tillbaka till 90-talets krisår. Köerna till socialkontoren växer.
Organisationer och myndigheter som SNS och SCB är överens: klyftorna i Sverige ökar, till och med snabbare än i många andra länder. OECD pekar på att det svenska skatte- och socialförsäkringssystemen tidigare jämnade ut klyftor väl, men i dag är den omfördelande effekten nästan helt bortblåst. Hårdast drabbas, förstås, de som redan har det svårt.
Att ojämlikheten växer är ett resultat av politiska prioriteringar. Prioriteringar som Erik Ullenhag i allra högsta grad varit med och gjort. Tyvärr räcker det
nog inte med en vecka i Rinkeby för att integrationsministern ska inse det.