Består min generation av en massa blåsta våp?
90-talisterna vägrar älska den statliga feminismen
Varför förvaltar inte dumma nittiotalisttjejer den fina feminism som vi ärvt av tidigare generationer? Hur kan det ha uppstått ett pinsamt hemmafruideal som förkastar yrkesarbete som vägen till lycka? Och som har mage att vurma för det privata hemmet, inte den offentliga omsorgen, särskilt när det kommer till barnen?
Kanske är det omdebatterade hemmafruidealet ännu ett bevis på en unikt och för alltid högervriden ungdom. Handlar det rentav om en generation av blåsta våp?
Jag svarar ja på sista frågan, men har annars invändningar.
Nittiotalisternas misstänksamhet mot det offentliga och idealiseringarna av privata lösningar handlar inte om att vi har kass moral. Den handlar om nittiotalskrisen och åtstramningar i välfärden.
Ta till exempel förskolan, som skulle bota alla tendenser till hemmafrusträvande.
Att arbeta på förskola är absolut det mest meningsfulla arbete jag någonsin har haft. Stunden ett litet barn förstår att en padda, förutom det vanliga, också kan vara ett djur som bor i skogen och som man inte får swipa bort är otrolig. En underbar integreringsrit i den gemensamma sektorn, där vi lär oss förhålla oss till varandra. Så är Sverige och välfärden.
När 68-rörelsens feminister, typ Grupp 8, kämpade för en jämställd vardag var dagis avgörande. Det handlade om förvaring av barn för att kvinnor skulle komma ut i arbetslivet.
Mindre smidigt var att de ville se arbetsförkortning för alla. Det skulle möjliggöra en jämställd uppdelning av hushållsarbete och barnomsorg. Det var 55 år sen, men den som väntar på något gott? Vi fick i alla fall förskolan.
Med tiden och allt mer progressiva värderingar gällande barnuppfostran har dagis blivit förskola med läroplaner stöpta ur alla våra finaste värderingar och alldeles underbar pedagogik.
Förskolan ska vara en integrationsmotor och lära barn språk och socialt samspel. Alla barn, oavsett härkomst, behöver öva på det.
Men sen jag gick i förskola har varje pedagog eller skötare ett till barn att ta hand om. Samtidigt är barnen på förskolan allt fler timmar. Hur mycket av läroplanerna hinner förankras när personalen är sliten, timanställd eller stressad?
Förskolan skulle vara god nog åt alla. Det kan den fortfarande bli. Den kan innebära mer frihet för alla föräldrar, och var mer än förvaring av barn.
När regeringen väljer att snåla med välfärden blir förskolan istället till ett nedskärningshelvete för barn med föräldrar som behöver jobba mycket. De som har råd tvingas in i ett hemmafrulajv.