Ed Miliband kan vara en ny Thatcher
Så har han utmanat etablissemanget
Är Ed Miliband en Margaret Thatcher, eller är han en Neil Kinnock?
Den frågan kommer att få ett svar på torsdag när Storbritannien går till val.
Labourledaren Ed Miliband är favorit till att bli premiärminister. Han har visserligen lyckats förlora nästan hela Skottland till de skotska nationalisterna och knappt lyckats vinna några av de väljare som för fem år sedan gick över till de konservativa.
Men det kan räcka ändå.
De partier som skulle rösta mot den konservative premiärministern David Cameron ser ut att få fler än 323 platser i parlamentet.
Det skulle i så fall göra Ed Miliband till regeringsbildare.
Om inte opinionsmätningarna har fel.
Och det är här frågan om Neil Kinnock blir relevant.
Neil Kinnock ledde Labourpartiet 1983–1992 och påbörjade rätt motvilligt den modernisering av partiet som sedan Tony Blair tog över. Innan han blev partiledare hade Neil Kinnock varit en populär och respekterad politiker, men som partiledare fick han det svårt. Medierna hånade honom och väljarna ogillade honom.
Han förlorade två val.
Vid hans sista val, 1992, hade nästan samtliga opinionsmätningar visat att Labour skulle vinna.
Men opinionsinstituten hade fel.
Kommer valet nu på torsdag att bli en upprepning av 1992?
Ett Labourparti med segern inom räckhåll som snubblar på mållinjen?
Det finns onekligen likheter mellan Neil Kinnock och Ed Miliband, inte bara att de bor nära varandra i Dartmouth Park i norra London. Även Ed Miliband blev snabbt impopulär bland väljarna. Under sina fem år som oppositionsledare har han mobbats av medier på ett sätt som vi i Sverige, där politiker kan sjukskriva sig för utbrändhet och Håkan Juholt-skandalen bli teaterpjäs, inte ens har förmåga att föreställa oss.
Dessutom blir han dålig på bild. Och i Storbritannien får väljarna huvuddelen av sin politiska världsbild via kvällstidningarna. Det finns ingen kultur av partiledardebatter på tv. Med de mäktiga kvällstidningarna mot sig byggde Labourpartiet därför en kampanj med syfte att runda dem. Ju mer väljarna såg av Ed Miliband utanför tidningarna desto mer skulle de förstå att han inte var sin egen karikatyr. Partiet lade därför nästan allt fokus på lokal organisering. Fyra miljoner personliga samtal med väljarna genomfördes och ytterligare en miljon under den sista kampanjveckan. Ed Miliband har traskat land och rike runt och varit med i tv så mycket som möjligt, trots att premiärminister David Cameron har vägrat möta honom i debatter.
Någonstans mitt i all denna aktivitet vände det för Ed Miliband. Plötsligt blev han jagad av beundrande kvinnor från en lokal möhippa, fick en fanklubb av tonårstjejer på Twitter och till och med Tony Blairs bitske forne spinndoktor Peter Mandelson erkände att Milibands kampanj på något sätt hade lyckats ”fånga tidsandan”.
Det är här vi kommer in på den andra analysen: Tänk om Ed Miliband inte är Neil Kinnock?
Tänk om han är Margaret Thatcher?
Precis som Thatcher har Miliband utmanat etablissemanget i sitt eget parti. Många säger att han har tagit Labour till vänster. Det är dock inte riktigt så enkelt.
Ed Miliband kommer inte från partiets vänsterfalang. Tvärtom. Han jobbade många år för Tony Blairs regeringar. Och han är van vid det där med makt. Men han menar att tiderna har förändrats.
Och då måste även socialdemokratin göra det.
Precis som Margaret Thatcher såg det sena 1970-talets inflation som ett bevis på att Storbritannien behövde en ny ekonomisk modell betraktar Ed Miliband finanskrisen som ett paradigmskifte. Hela den ekonomiska och politiska ordning som har rått i Storbritannien de senaste 35 åren har fallit, menar han. Finanssektorn kan inte ges fria tyglar längre, skattesänkningar för de rikaste är inget recept för tillväxt och den skenande ojämlikheten måste bromsas. Labour går nu till val på skatt på bankbonusar, en ”herrgårdsskatt” på hus värda mer än drygt 20 miljoner kronor (det finns många sådana i England), höjd minimilön och 200 000 nybyggda bostäder om året. Det är ett radikalt program.
Och om det blir verklighet skulle det kunna förändra Storbritannien i grunden.
Till det bättre.
Margaret Thatcher var också impopulär i början. Mindre populär än premiärminister James Callaghan och mindre populär än sitt eget parti.
Hon uppfattades som ”konstig”, märkligt nog precis det ord som många väljare använder om Ed Miliband. Hennes styrka låg i att hon lyckades läsa av de ideologiska underströmmarna och förstå att den politiska mitten höll på att förskjutas.
Eventuellt har Ed Miliband lyckats med något liknande.
Allt beror på valet.
Vinner han kommer hans nya politiska inriktning att tolkas som visionär, förlorar han blir den i värsta fall en parentes – eller som för Neil Kinnock, något som en mer medieslipad efterträdare kan ta vidare.
Ed Miliband verkar dock oavsett ha en nästan thatchersk förmåga att skita i vad folk tycker.
”Folk sa att jag aldrig kunde bli partiledare. Jag är partiledare. Folk sa att jag aldrig kunde bli premiärminister, jag är övertygad om att jag kan bli premiärminister … Så låt folk underskatta mig. Det enda jag bryr mig om är det brittiska folket, jag tror att jag kan förändra saker i det här landet och jag vet att jag är rätt man för att ta mig an det här jobbet.”
På fredag morgon får vi se om han har rätt.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.