Media borde skämmas för kommentarsfälten

Jahaja. Ännu en hatets vecka. Vi börjar bli så vana.

”Den stora vredens tid”, skrev den amerikanska diplomaten Richard Haass i Dagens Nyheter och nämnde bland

annat storfinansen, muslimer, handelsavtal, politikereliten, flyktingar och polisskjutningar. Det gällde USA men vreden är stor även här.

Jag tänker på det när jag loggar in på Twitter, den lysande nyhetstjänsten som har problem med att locka nya användare. Det går nämligen inte att vistas där utan att flitigt klicka på ”ignorera” eller ”blockera” om man har den minsta läggning åt att uttrycka en åsikt om fotboll eller politik.

Främst stalkas förstås antirasister och feminister. Än värre är det om skribenten är kvinna, antirasist och feminist.

Allra värst är att vara rasifierad, kvinna, antirasist och feminist. Det är välkänt.

Det hindrade inte det tunga moderata maktparet Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth att lida offentligt ity de drabbats av ”debattklimatet” efter att ha gjort bort sig genom att hävda att media mörklagt nyheter om invandring som

bevisligen hade publicerats i landets största medier. Även den absoluta samhällseliten vantrivs nu förtiden.

Myndigheten för kulturanalys rapporterade i veckan att 35 procent (ungefär samma siffra som för journalister) av svenska författare och 21 procent av konstnärerna utsätts för hot och trakasserier. 58 procent av hoten ansåg författarna kom från Sverigedemokrater och 15 procent från jihadister.

I England är hatet likadant, visade den brittiska tidningen The Guardians undersökning av kommentarerna på tidningens hemsida de senaste tio åren, cirka 70 miljoner åsikter. Åtta av de tio mest utsatta skribenterna var kvinnor, särskilt om de skrev om teknik, sport eller andra traditionellt manliga ämnen. De två andra mest utsatta skribenterna var svarta män. Och de mest brännande ämnena var rasism och feminism. De arga, rädda konservativa männen är en världsomspännande rörelse som plockats upp av högerpopulistiska och rasistiska politiker överallt.

I veckan stängde också VLT kommentarsfälten på sina tidningar av samma skäl som Östgöta Correspondenten gjorde det nyligen. ”Trollen har haft sin tid”, skrev Correns publisher Anna Lindberg beklagande. ”De har gjort den arena, som var tänkt att tjäna demokratin och goda samtal, till en slasktratt av påhopp och onyanserade påståenden, ofta respektlöst, ibland hatiskt”.

Det är rätt att stänga. Media borde skämmas för att de någonsin var öppna utan adekvat moderering. I åratal tilläts kommentarsfältherrarna att sprida propaganda och piska upp hatnivån i samhället. Nu flyttas hatet till sociala

medier och till de nationalistiska herrsajterna.

De vredgade männen försvinner inte för att kommentarsfälten stängs eller för att de ignoreras och blockas på Twitter och Facebook. Men det gör livet på nätet möjligt, och roligt igen.

Det är viktigt att komma ihåg perspektivet, att det inte är särskilt synd om dem även om de anser det själva. Inte jämfört med alla som dagligen, timvis och minutvis trakasseras.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.