Skrämmande samtid kräver politisk Norén

Lars Norén är tillbaka på Dramaten och visar att politiskt omstörtande tider kräver ställningstaganden även av en medelklassapostel.

Vi var en knappt halvfull salong som såg Lars Noréns nyskrivna pjäs "Stilla liv" på Dramatens mer experimentella scen Elverket i Stockholm förra lördagen. Att det var så pass glest i stolarna kan mycket väl bero på att det handlar om stumteater, det vill säga att den inte har någon dialog. I närapå tre timmar.
Det är typiskt Lars Norén. Han kräver uppmärksamhet från sin publik och vill utmana till varje pris. Vi talar ju ändå om någon som gett ut sina dagboksanteckningar på tusentals bibeltunna sidor i bokform.

Minns träsmaken i baken

Norén är för svensk teater vad Bergman är för filmen. En ikon och förgrundsgestalt. Länge var han uppfylld av att skildra medelklassens ångest, som huruvida pesto ska baseras på basilika eller ruccola. Men politiskt omstörtande tider kräver ställningstaganden även av en medelklassapostel.
Det är 19 år sedan Lars Norén satte upp en pjäs i egen regi på Dramaten, också den på Elverket. Då var det "Personkrets 3:1" som var sex och en halv timme lång. Jag minns träsmaken i baken efter att ha suttit nästan en arbetsdag i de träbänkar som teaterfåtöljerna var utbytta mot.

"Personkrets 3:1" syftar på begreppet med samma namn i LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, och handlade om personer med olika svåra problem som svikits av ett samhälle där allt högre krav ställs på individen.

Tillbaka och oroar

Pjäsen sattes upp i en tid när välfärden gått igenom ett stålbad under 90-talskrisen. Vore den inte så inåt helsike lång skulle den kännas lika aktuell på en scen i dag när regeringens nedskärningar i LSS slår hårt mot många utsatta.
Efter tjugo år av relativt välstånd och fred i världen är Lars Norén tillbaka med "Stilla liv" och oroar. Pjäsen har ingen stringent handling, i stället visas ögonblicksbilder ur livet. Barn som leker och barn som dör. Vuxna som älskar, dansar och blir förnedrade. Den obönhörliga ålderdomen med stela leder och skakande händer. Barn som auktioneras till högst bjudande och svältande människor som slåss om brödsmulor – scener som lika väl kan ha utspelats i Fattigsverige i början av förra seklet som i dagens krigshärjade Mellanöstern.

Filippa Reinfeldts smileygubbar

När röda fanor byts ut mot plakat med budskapet "Var glad" påminns man om att dagens unga är den första generationen som inte tar för givet att de får det bättre än sina föräldrar. Som fått nöja sig med Filippa Reinfeldts glada smileygubbar på Instagram i stället för en fungerande sjukvård.
Lars Norén visar återigen hur angelägen teater faktiskt kan vara. Varje scen väcker nya minnen och tankar om det egna livet och en på många sätt skrämmande samtid. Det kanske inte låter som en omskakande upplevelse men det är det.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln