Könskriget pågår men vi får inte försvara oss

I en källare på ABF lärde jag mig att sparka killar mellan benen

Sverigedemokratisk valarbetare som fått nog.

I en källare på ABF i Stockholm lärde jag mig att sparka pung. Det var rätt så spontant, punkten fanns med i programmet på Feministiskt forum för ungefär tio år sedan och jag följde med en kompis.

Vi övade med mitsar och på varandra. Man skulle ta tag i den inbillade motpartens höfter, dra dem mot sig och knäa så hårt man kunde. Om en man sprang mot en skulle man böja sig ner, låtsas ta upp något och kasta mot honom – det spelade ingen roll om det var grus eller gräs, det får folk att stanna upp, fick vi lära oss. Ett annat effektivt knep var att slå mot strupen.

I dag hade det vi höll på med förmodligen klassats som någon form av våldsbejakande extremism.

Då var det inget konstigt. SSU-klubbar kunde anordna kurser i feministiskt självförsvar utan risk för offentliga avståndstaganden från moderpartiet. Det var ballt att vara med i Feministiskt initiativ, separatistiska nätverk var kutym.

Det känns som evigheter sedan.

Sedan dess har unga svenska män radikaliserats. I höstas presenterades en studie från Göteborgs universitet om mäns syn på jämställdhet. Resultatet överraskade. Tidigare har äldre män haft de mest konservativa attityderna till jämställdhet – nu har de yngre gått om.

Det politiska gapet mellan hur kvinnor och män röstar har inte varit så stort som nu sedan 1950-talet. Hela 57 procent av kvinnorna röstade på S, C, V eller MP i riksdagsvalet, enligt SVT:s vallokalsundersökning. Bland männen var samma siffra 43 procent.

Valundersökningar från Göteborgs universitet visar att skillnaden är störst bland unga väljare.

De unga männen har blivit mer fientligt inställda till jämställdhet. Samtidigt har kvinnornas utrymme att bemöta hatet minskat. Det pågår ett könskrig, men vi får inte ens försvara oss. En radikal feministisk analys ses som aggressiv och ”polariserande”.

I stället handlar allt om att blidka de tjuriga unga männen. Hela valrörelsen försökte partierna nå de konservativa killarna, gärna de utanför storstäderna. De politiska frågor som kvinnor tyckte var viktigast glömdes bort i valrörelsen och ersattes av männens intressen: brott och straff, energi och migration.

På sätt och vis var det tjejerna mot killarna även för tio år sedan. Men då var männen avundsjuka på oss – de ville också ha egna nätverk, vara feminister och slåss för jämställdheten. De var kanske störiga, ibland kassa i sina försök till feministisk analys, men de var inte våra fiender.

Nu är situationen långt värre.

Tur att man hann ta examen i feministiskt självförsvar innan det blev förbjudet.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln