Jag vet hur museum styrda av SD ser ut

Makten ser ner på oss och tror inte vi kan tänka själva

Tal av Lech Kaczynski, då ledare för högerkonservativa Lag och rättvisa vid minnesmärket för Warszawaupproret, från 60-årsminnet.

WARSZAWA Håller Europas höger på att ömsa skinn och bli nationalkonservativ? Och vad betyder det i så fall?

Två länder inom EU styrs idag av uttalat nationalkonservativa regeringar, Ungern och Polen. Men fler tar intryck, som Italien där en till hälften reformerad version av Mussolinis gamla parti i dag styr. Efter valet i höst kanske även Spanien, där det Franco-nostalgiska partiet Vox siktar på ministerposter.

Och så Sverige förstås, där inte bara SD utan en stor del av borgerligheten verkar vara på glid.

Polens styrande parti, Lag och rättvisa, har lagt stor kraft på att skriva om Polens historia i enlighet med partiets ideologi. Ett intressant exempel är museet om Warszawaupproret 1944, som huserar i några röda tegelbyggnader och med en flygplansmodell i full skala av en Lancasterbombare från andra världskriget som centralpunkt.

Museet lät byggas av Lech Kaczynski, en av grundarna för Lag och rättvisa och vid tiden Warszawas borgmästare.

Warszawaupproret var en enorm kraftsamling av den polska motståndsrörelsen mot nazisterna men misslyckades fullständigt.

Tyskarna jämnade stora delar av staden med marken. Innan kriget bodde 1,3 miljoner i Warszawa, när upproret inleddes vad det 900 000 och efteråt omkring 1000 människor kvar. De få som levde i ruinerna kallades Warszawas Robinsons efter Robinson Kruse.

Tyskarna kallade dem råttor.

Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder bugar sig inför ett minnesmonument över Warszawaupproret, från 60-årsminnet.

Berättelsen om Warszawaupproret är dramatisk och har i museet blivit en slags urberättelse om dagens Polen. Historien om upproret skrivs ihop med det kommunistiska förtrycket efter kriget. I båda fallen hade man underjordiska tryckpressar, i båda fallen var vänstern opålitlig. Stort utrymme ägnas åt hur kommunisterna förtrampade det stolta arvet från veteranerna från Warszawaupproret. Och ett underförstått budskap är att Tyskland idag nog borde betala mer för vad de förstörde.

Jag tror inte att något av det jag ser egentligen är fel, men det är historieskrivning med ett syfte – en avsikt. Att i kommande generationer inskärpa historiens hjältar och bovar. För precis så här bygger man en nation.

Warszawaupproret, liksom det judiska upproret i Warszawas getto året 1943, skrivs ihop som extraordinära exempel på motstånd och hjältemod mot nazisterna. Och så var det.

Men det finns saker som skaver.

Varför hjälpte nästan ingen judarna när nazisterna rensade det judiska gettot? Varför väntade man mer än ett år från polska myndigheter innan man tog till vapen?

Och är det verkligen hela sanningen om tiden före, under och efter upproret som berättas? Vad väljs bort och varför?

Det är frågor som blir utan svar, och som kräver en viss förförståelse att ställa. Något de besökande skolbarnen knappast erbjuds.

Historia kan skrivas på många sätt. Men, tänker jag. Det är så här SD vill att svenska museer och svensk kultur ska se ut. De ska berätta om svenskt hjältemod och offervilja, om stora ledare som såg nationens bästa och ett enat folk som slöt upp.

Jag gissar att vanligt folks verkliga historia får väldigt lite plats på sådana museer och i de offentliga rummen. Som arbetarnas historia, de fattiga, minoriteternas eller kvinnornas historia. För att inte tala om förlorarnas.

Det är makten som talar från sådana museer, teaterscener och konstgallerier.

Och makten talar med en röst. Uppifrån.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln