Josef Fares pengagåva är inte bara myspys
Damidrotten går inte runt på välgörenhet
”Jag måste säga att du har en otroligt härlig energi”, sa entreprenören Josef Fares till Ella Halvarsson, som nyss blivit silvermedaljör på skidskytte-VM. De båda gästade i fredags Carina Bergfeldts talkshow.
Fares berättade om sina stora ekonomiska framgångar. Det är framförallt ett resultat av det spelutvecklingsbolag han grundat. Det är värderat till tio miljarder.
Ella Halvarsson berättade sedan att hon tack vare prispengarna för VM-silvret för första gången kan ta ut en lön. Hon är 25 år och har elitsatsat i sju år. Fram till nu har hon stöttats ekonomiskt av föräldrarna. Hon har letat extrapriser i matbutiken och vänt på kronorna för att få det ska gå ihop.
När Fares hörde detta försäkrade han i sändningen att han skulle sätta över 300 000 kronor, vilket han sedan gjorde.
–Jag lovar dig. Det är inga problem, du är så jävla skön, du ska inte vara nervös för sånt, sa han.
Det var såklart en väldigt fin gest. En som unisont hyllats i medier och kommentarsfält.
Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Svenska folket bör inte enbart se detta som myspys. Det finns en del att fundera över.
Det första är såklart vilka usla ekonomiska villkor som råder för kvinnliga elitidrottare. Det är ett problem som måste lösas på systemnivå, inte genom miljonärers infall. Man ska inte behöva vara ”skön” i tv.
Det förvånar faktiskt lite att så många okritiskt omfamnar den här sortens amerikansk filantropi. Med det syftar jag på en ordning där samhället går runt genom att rika personer förbarmar sig över behövande.
Sverige blir allt mer likt USA. Den gemensamt finansierade välfärden urholkas.
När sjukvården är ansatt fixar övre medelklassen privata sjukförsäkringar.
När inte alla skolor håller måttet blir det avgörande med skolval och studievana föräldrar.
När det inte finns tillräckligt med hyresrätter blir unga beroende av familjens resurser för att starta sina vuxna liv.
Successivt ersätter individen de kollektiva systemen som samhällets bottenplatta. Genom det undermineras också viljan att betala skatt. Det är en ond spiral.
Vill vi ha ett samhälle som uppmuntrar idrottande och elitsatsningar? Då krävs träningsanläggningar och offentliga stöd till föreningslivet. Samma sak gäller för musiker. Utan replokaler och studieförbund kommer de bli färre.
Att de gemensamt finansierade sociala skyddsnäten inte kan ersättas av välgörenhet borde inte ens behöva påpekas. Men fortsätter vi längs samma bana är vi snart där.
Att Josef Fares ger gåvor är såklart toppen, men han behöver också betala mer skatt på sitt kapital. Det som är viktigt för oss som samhälle kan inte göras beroende av rikas personers generositet.
