Min mamma fick dö som hon ville
Gamla ska inte längre få kosta något
Sista gången jag träffade min mamma i augusti 2005 var hon i usel form. Hon orkade inte äta maten och orden mellan respiratorns- och syrgastubens pustningar var knappt hörbara. När farsan gått ut med tallriken signalerade hon att jag skulle sätta mig på sängkanten. Budskapet var enkelt. ”Jag kommer dö snart. Se till att inte din pappa blir så ensam.”
När jag kom ut i hallen och skulle ta avsked av farsan tog han mig åt sidan och sa: ”Hon har inte långt kvar. Hon måste till sjukhus. Men jag har lovat att hon inte ska behöva åka in mer. Vad ska jag göra?”
Ett dygn senare var hon död. Han var hos henne till slutet.
När jag i tisdags tittade på den presskonferens som inspektionen för vård och omsorg (Ivo) höll, gick tankarna till mamma. Ivo riktade mycket stark och allvarlig kritik mot samtliga regioner för stora brister i vården av äldre människor under coronapandemin. Vilken tur att mamma hann dö innan detta elände, tänkte jag.
Sedan tänker jag på alla som har sina anhöriga kvar eller förlorat dem. Oron. Sorgen. Ilskan.
Var femte coronasjuk på landets äldreboenden fick ingen läkarbedömning. Endast en handfull procent fick träffa en läkare. Istället sattes allt som oftast in palliativ vård, vård med mediciner som lugnar och minskar andningen för att lindra lidandet en kort tid innan en oundviklig död. Om detta var rätt beslut vet vi inte eftersom de flesta av dessa coronasjuka inte fick träffa läkare.
Nu är alla upprörda, med rätta. Ivo:s utredning är hårresande och pekar på en för låg lägstanivå i vården av de sjukaste gamla i vårt land. Men alla vet egentligen redan detta. Det är bara att prata med personalen i äldrevården för att få en klar bild av en nedmonterad äldrevård där systemfelet är denna ständiga jakt på effektivitet.
Hälften av äldrevården har försvunnit, och det är lögn att säga att det beror på att alla är friskare nu
Jag jobbade två år som vårdbiträde i hemtjänsten efter gymnasiet. Glädjen att kunna hjälpa en gammal människa är det finaste jag gjort. Men de där åren i slutet på 90-talet skruvades tempot upp. Vårdtagarna blev fler och sjukare för varje dag och till slut var det långvård som skulle utföras på kort tid i små trånga lägenheter.
Forskaren Marta Szebehely har visat att medan 28 procent av de över 80 år bodde på äldreboende och 34 procent fick hemtjänst på 1980-talet har detta skurits ner till 12 respektive 22 procent 2018. Hälften av äldrevården har försvunnit, och det är lögn att säga att det beror på att alla är friskare nu. I den vård som finns kvar har stressen exploderat för personalen som springer som jagade råttor i omöjliga scheman. Ovanpå detta en intensivvård med för låg kapacitet.
I den där avvecklingen där de gamla inte längre fick kosta något, gick något viktigt förlorat. Låt oss kalla det mänsklighet. Det är detta synsätt som är roten till det onda.
Våra mammor och pappor är värda så mycket mer.