Gazas mammor kan bara se på när barnen svälter
Deras desperation gör ont i mig
Var tredje Gazabo går just nu flera dagar i sträck utan att äta.
Går det att läsa den meningen utan att må fysiskt dåligt?
Jag kan inte föreställa mig hur det är att som förälder stå så maktlös. Att inte kunna ge mina barn skydd, men inte heller tillräckligt med mat.
Det är FN-organet World Food Programme (WFP) som rapporterar. Den svält som i maj beräknades drabba 470 000 människor berör nu ännu fler. Och det är en helt igenom mänskligt skapad svält.
Israel hade inte behövt stoppa införseln av mat.
Och som om den israeliska belägringen, bombningarna och utsvältningen av Gaza inte var nog, har över 1 000 människor nu dödats i samband med matutdelningarna. Matutdelningarna som har liknats vid ”Hunger games”.
Många av de dödade är barn.
Under onsdagen kräver 111 hjälporganisationer i ett upprop att humanitär hjälp omedelbart släpps in i Gaza.
De varnar för massvält om inget görs.
På sociala medier visas klipp på hur mammor kokar ogräs. Eller blandar sand i mjölet i brödbaket.
Desperationen vet inga gränser.
Och det gör så ont. För jag kan inte tänka mig något värre.
Hur tröstar man en liten som har ont i magen av hunger? Och vad gör man när man maktlöst bara kan se på medan ens barn bli magrare och mer tomögda för varje dag som går?
Carl Skau, en WFP-chef som nyss kommit hem från Gaza berättar om Salam. En sju månader gammal flicka som avled på av akut undernäring.
Flickan var bara ett av de många barn som borde ha fått leva, växa och nå vuxen ålder. Som var helt skyddslös och som på inget sätt kan sägas ha något ansvar för sitt öde.
I stället blev hon en siffra i statistiken på alla de som avlidit som en konsekvens av Israels blockad av mat och mediciner till Gaza.
– Det är svårt att hitta ord för att beskriva nivån av desperation jag fått bevittna, säger Carl Skau till Aftonbladet.
Och jag tror helt ärligt inte att vi som inte har sett desperationen kan förstå den. Hur risken för ständiga bombningar sätter spår, liksom otryggheten i att inte veta var man ska sova nästa natt.
Men vi skulle behöva försöka sätta oss in i detta. Hade Gazas verklighet varit vår, skulle vi också vilja att de som fortfarande kunde skulle reagera.
Att de skulle protestera.
Västvärlden måste sluta titta bort när civilbefolkningen drabbas så omåttligt hårt. Att Israel kan fortsätta med sina väpnade attacker, blockader och beskjutningar vid matutlämningsställen, är så skandalöst att det är svårt att hitta orden.
Den svenska regeringen kan inte stå handfallna längre. Varje dag dör fler barn medan Ulf Kristersson tittar åt ett annat håll.
Flera länder kräver att Israels krigsbrott behöver få ett slut. Även Sverige säger sig vara emot detta, men ändå görs inget.
Och det är skamligt, minst sagt.
Gazas mammor ska inte behöva se på medan deras barn dör av svält.