När vi förstår mest orkar vi som minst

Det är klart att Kerstin Ekmans senaste roman, Löpa Varg, handlar om miljön. Den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig ser tillbaka på ett yrkesliv som handlat om skogen. Inför sig själv tvingas han erkänna att han varit med och berövat den just de värden som fick honom att bli en skogskarl.

Kalhyggen, hormoslyrbesprutning och utdikade våtmarker lämnar inget utrymme för pärlugglor, rödhakar eller sländor. Och absolut inget för vargar.
Skogen brinner. Inte precis där Norrstig har sina ärvda skogsskiften, men tillräckligt nära. Något håller på att gå riktigt illa.

När klimatmötet i Glasgow startade använde Göran Greider Kerstin Ekmans bok för sin text i Dalademokraten. Klimatpolitik handlar om gränsvärden, mekanismer och teknikskiften, naturligtvis. Men någonstans handlar den också om att erkänna vår egen roll. Av vilja eller oförstånd har vi varit med och byggt en civilisation som inte kan överleva.

Klimatets förändring är en ödesfråga. Den förändrar, för att låna den kanadensiska författarinnan Naomi Kleins ord, allt.

Den här veckan pågår slutförhandlingarna i Glasgow. Hoppet är en överenskommelse som ska hålla liv i målet att uppvärmningen ska stanna under 1,5 grad. Men oavsett hur det går i konferensrummen i Skottland vet vi att det stora arbetet återstår. Och att vi måste vara med och göra det.

Ändå är inte frågan om klimatet eller miljön det som verkligen hänger sig kvar när Kerstin Ekman berättar Ulf Norrstigs historia. Det är istället två andra saker. Åldrandet är det första.

Varför tycks det hela tiden vara så att när vi äntligen förstår som mest orkar vi också som minst? Och varför ska vårt samhälle vara så besatt av just orken, och så ointresserad av förståelsen?

I Löpa varg är landsbygdens invånare varken hjältar eller skurkar

Norrstig läser Kipling. Det är ingen tillfällighet. Den brittiska imperialismens stora författare fascinerades av den indiska tanken om livets skeden och människans sökande efter vishet.

Ändå måste jag erkänna att det som kanske berör mig mest i Ekmans bok är skildringen av landsbygden. Eller egentligen, av människorna på landsbygden.
I Löpa varg är landsbygdens invånare varken hjältar eller skurkar. De är precis som alla andra påverkade av klasstrukturer och ekonomiska förutsättningar.

Och precis som alla andra är de fångade i traditioner och prestige.

Ibland gör man kloka val, ibland mindre kloka.

Det är så långt ifrån Stockholmsmoderaternas nedlåtande blick på landsbygden man kan komma. Och det är lika långt ifrån Ebba Busch försök att mana fram bilden av en äkta svenskhet som förutsätter diesellukt, lortiga gummistövlar och skramlande ammunition i fickorna.

Ekmans landsbygd är befolkad av riktiga människor.

Det är min också.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.