På flygplatsen i Tel Aviv tar vakter mina glasögon
Det finns ett annat Israel
TEL AVIV Jag är på väg att checka in på flygplatsen i Tel Aviv när vi blir stoppade. Vi är en grupp på studieresa, arrangerad av Svenska kyrkan. Vi har besökt Jerusalem och Tel Aviv, Ramallah och Hebron på Västbanken. Vi har mött israeler och palestinier, judar, kristna och muslimer. Det har varit en tuff vecka med program från morgon till kväll. Huvudet och kroppen var tunga av alla fantastiska möten, men också mörka historier om världens mest svårlösta konflikt.
Det sista man var beredd på var ett fientligt bemötande på flygplatsen. Men de unga flygplatsvakterna verkar ha fattat misstankar mot oss. Ett par i gruppen blir utsatta för korsförhör. Varför var ni där? Vilka träffade ni? Varför ljuger du? De ställer otaliga frågor och jämför våra svar.
I säkerhetskontrollen går de igenom allt handbagage. Vi tvingas lämna ifrån oss våra mobiler och datorer. De slänger allt flytande, men också allt i sminkväg. Varför? Ingen förklaring.
De säger till mig att lägga glasögonen i en låda.
Jag ber att få slippa eftersom jag är närmast blind utan dem. Det enda jag får som svar är en kall blick.
När allt blir suddigt omkring en känns omgivningen hotfull. Rädslan kryper under huden. Vad är jag misstänkt för? Kommer vi ens komma hem?
De håller kvar oss i två och en halv timme. Vi tvingas springa till planet och hinner med precis innan gaten stängs. Mitt bagage kommer fram till Stockholm först ett dygn senare.
Vi är alla omskakade. Men också påminda om att den här typen av kontroller är vardag för palestinier i dag. Palestinska städer och byar är avstängda med tusentals bommar och checkpoints. Överallt syns beväpnade IDF-soldater.
Även israeler som tillhör den politiska oppositionen eller är aktiva i civilsamhället i frågor som rör fred, demokrati och mänskliga rättigheter har fått det svårare.
Efter terrorgruppen Hamas fruktansvärda attentat mot Israel den 7 oktober 2023 har det israeliska samhället förändrats. Det har beskrivits som den dödligaste attacken mot judar sedan Förintelsen. 1 200 personer dödades och runt 250 togs som gisslan och fördes in i Gaza.
Det israeliska svaret blev, som vi vet, massivt.
Under kriget i Gaza dödades mer än 70 000 människor, varav 70 procent var kvinnor och barn.
Mellan 70 och 80 procent av alla byggnader på Gazaremsan är förstörda eller skadade.
Hamas samordnade terrorattack överraskade alla. Till och med den israeliska underrättelsetjänsten, som är en av världens mest avancerade.
Kibbutzen Nir Oz, vid den södra gränsen mot Gaza, blev hårdast drabbad den dagen. Där lever svenska Rita sedan nästan 40 år tillbaka. Här har hon bott, arbetat och bildat familj.
Hon visar oss omkring i den tidigare idylliska kibbutzen. Ett kollektivsamhälle som levde som de lärde. Alla kände alla och hjälptes åt.
– De flesta av de som bodde här stod politiskt till vänster och var aktiva för en fredlig lösning med palestinierna, berättar Rita.
Hon visar oss de sönderbrända husen. Det ser fortfarande ut som en krigszon. Rita berättar vilka som bott i bostäderna och vad som hänt dem. Hela familjer strök med. Deras foton sitter på husväggarna. Glada mammor och pappor, små barn. Några till och med i spädbarnsåldern.
Vid varje hushåll som drabbats står flaggor som symboliserar vilka som blivit bortrövade, dödade och kommit tillbaka som gisslan, död eller levande.
Just på morgonen den 7 oktober skjutsade Rita lyckligtvis ett barnbarn till Tel Aviv.
Det var en lördag och därför sabbat och vilodag.
– Vi togs bokstavligen på sängen, säger Rita.
För två och ett halvt år sedan bodde cirka 400 personer i Nir Oz. 47 personer dödades och 76 personer togs som gisslan. Ritas svärfar var en av de äldsta som togs som gisslan. Han kom inte hem levande. När vi besöker platsen håller en grävskopa just på att riva hans tidigare hus. Där brukade den tidigare läraren spela på sitt piano och bjuda på visdomar.
– Det gör ont att huset försvinner, det blir så definitivt, säger Rita.
I ett av grannhusen håller en äldre kvinna på och städar ur sin döda dotters hus. Hon är ofta där och spelar musik för att känna sig nära dottern. Rita ger henne en kram.
Ron Bahat, som kallar sig ”överlevare”, kommer åkande i en golfbil. Bahat och hans familj hade tur och klarade sig under attacken. De barrikaderade sig i hemmet. Nu är han aktiv i återuppbyggandet av Nir Oz.
– Det enda vi kan göra är att komma igen bättre och starkare, säger han.
Bombskydden, som står som utbrända cementlådor runtom kibbutzen, ska ställas i en minneslund. De skulle skydda mot raketanfall, inte mot terrorangrepp på marken.
För många blev de i stället en dödsfälla.
Tanken är att de ska stå kvar som minnesmärken över den svarta dagen. Men Ron Bahat vill inte att Nir Oz ska fastna i historien.
– Det ska inte bli ett Auschwitz utan bli levande igen. Familjer ska vilja flytta hit, säger han bestämt.
Varför Hamas riktade in sig mot Nir Oz, där många kämpat för palestiniernas sak, gör tragedin extra mörk.
Någon tvåstatslösning är långt borta. Nästan alla här menar att den är omöjlig. De illegala bosättarna kommer aldrig flytta på sig frivilligt från palestinsk mark, menar de. Högerextremisterna i Benjamin Netanyahus regering, som ministrarna Itamar Ben Gvir och Bezalel Smotrich, talar snarare öppet om etnisk rensning.
Men på Nir Oz verkar tanken om att ”du kan döda en människa, men inte idéer” ha överlevt, trots allt.
– Vi hoppas fortfarande att vi en dag ska kunna leva tillsammans, sida vid sida, säger Rita.
Jag påminner mig själv om de orden några dagar senare på flygplatsen Ben Gurion i Tel Aviv. Det finns ett annat Israel och ett annat Palestina. Frågan är bara om det någonsin blir verklighet.
