Dags att hänga upp EU-flaggan, Löfven

Att vi utmärker oss genom att inte hjälpa andra är pinsamt

Allt har sin tid, lär oss Predikaren.

”Katekesen har sin tid och ostkaka har sin tid!” som Emils mamma Alma tolkade saken vid husförhöret i Katthult.

När farsoten kom till vårt land hissades Svenska flaggor på alla pressträffar och kavajslag. Vi blickade inlåt – mot varandra och på våra obefintliga beredskapslager – och började mobilisera vad vi kunde för att möta den osynliga faran.

Den svenska sjukvården sattes på krigsfot. De frivilliga försvarsorganisationerna kallades in och Anders Tegnell skickade hem alla som kunde jobba hemifrån och satte våra äldre i karantän.

Vi hukade. Sen kom stormen.

Det är snart två månader sedan och livet är sig inte likt. Ekonomin och arbetsmarknaden befinner sig i nästan fritt fall i hela världen. Regeringen har så gott som varje dag pressträffar om nya insatser och krisen drabbar nästan hela näringslivet. För många arbetslösa och små företag börjar syret ta slut, mer kommer att krävas.

Runt om i Europa gjorde många som vi. När det verkligen gällde tog nationalstaten över hela synfältet. Det finns en tragedi i detta, för flaggorna döljer ett korthus.

En pandemi kan inte bekämpas var och en för sig, lika lite som världsekonomin kommer att återstarta innan italienarna kan börja köpa våra Volvo-bilar och Tyskland vårt stål igen.

Att ingen människa är en ö, det ser vi tydligt i vårt lands svar på pandemin. Vi hjälper varandra, handlar åt varandra och anmäler oss som frivilliga. Vi försöker lösa problem tillsammans så gott det går.

Men Sverige är inte heller någon ö. Vi behöver Europa för att bekämpa pandemin och för att kunna resa oss ur den ekonomiska nedgång som följer i dess spår. Nyheten att vi just nu utmärker oss genom att inte hjälpa andra är mer än lovligt pinsam.

I dag är det Europadagen. Det är sällan något vi brukar bry oss om men symboler är trots allt viktiga, särskilt i en kris. Efter två månader är det dags att byta ut en av flaggorna på regeringens pressträffar till vår gemensamma EU-flagga. Den kommer att smälta in bra, färgerna är dessutom samma.

Var sak har sin tid, nationell samling har sin tid och internationellt samarbete har sin tid. När Europa nu börjar öppna upp kommer allt fler européer att leva sin vardag ungefär som vi gör idag. Gränser kommer att öppnas, livet kan återvända.

Vi står inte ensamma och vi kan faktiskt inte huka oss ur detta. I Europa behöver vi varandra. Jag tror det vore bra om vi berättar för världen att även vi inser det.