S är åter solen alla cirklar runt

Den vuxna i rummet är Magdalena Andersson

Anders Lindberg

Politisk chefredaktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2021-11-26 | Publicerad 2021-11-25

I går morse klockan 08.15 höll Annie Lööf pressträff. En kall vind från den parlamentariska verkligheten svepte in bland glada vänsterpartister och socialdemokrater som nyss firat sin gemensamma överenskommelse.

Nu kom baksmällan.

Och vilken baksmälla sen.

Centerpartiet släpper fram Magdalena Andersson eftersom alternativet är en regering byggd på Sverigedemokraternas röster. Men i övrigt går centern i opposition.

Egentligen borde inte Annie Lööfs besked ha kommit som någon överraskning. Detta är vad Centern sa redan 2018. De kommer inte att stödja en budget som är förhandlad med SD eller V.

Konsekvensen blir dock paradoxal. Annie Lööf gick till val på att vara garanten mot SD. Men nu har alltså just Centerpartiet släppt fram SD:s politik och givit Jimmie Åkesson hans största politiska seger någonsin.

Det är en politisk ekvation som kan bli komplicerad att förklara för väljarna.

Men det skulle bli värre.

Strax innan fem på eftermiddagen hoppade Miljöpartiet av regeringen och vid halv sex hade Magdalena Andersson begärt avsked som statsminister. Hon hann inte ens tillträda.

Istället kommer Magdalena Andersson nu att söka stöd för en rent Socialdemokratisk regering, och en ny statsministeromröstning kan sannolikt äga rum i början av nästa vecka.

Oavsett vad man tycker om utvecklingen så har det som hände igår legat i korten sedan Vänsterpartiet ställde krav för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister.

Visserligen fick Vänsterpartiet inte igenom de krav de först ställde. LAS-reformen sköts inte fram, sjukförsäkringen reparerades inte och det blev ingen höjd garantipension.

Men det ”novemberavtal” som slutligen låg på bordet innehöll två andra saker.

För det första ”garantitillägg” riktat till de som har garantipension. En tekniskt ganska komplicerad lösning men i praktiken en budgetförhandling.

För det andra ett samarbetsavtal där V gavs inflytande över politiken.

Båda sakerna är fullt rimliga i sak, men att Centerpartiet inte skulle acceptera dem kan knappast ha förvånat någon. I sitt anförande i går morse lyfte också Annie Lööf upp exakt detta, budgetförhandlingen och det skriftliga avtalet mellan regeringen och Vänsterpartiet som motiv för att hoppa av.

Genom denna uppgörelse hade S, MP och V i praktiken valt bort C. Statsministerposten var – på sista raden – viktigare än budgeten.

Även Miljöpartiets avhopp ur regeringen är i grunden ganska förutsägbart och till och med rationellt. MP ligger uruselt till i opinionen. Att de skulle sitta i regering och genomföra sänkt bensinskatt och en slaktad miljöpolitik är ganska mycket begärt.

Samtidigt inser MP:s språkrör att de väljare som Annie Lööf nu svikit sannolikt kommer att leta efter ett nytt parti och att De gröna har lättare att vinna över dem i opposition.

Kvar återstår alltså sannolikt en rent Socialdemokratisk regering.

Det finns något symptomatiskt i detta. Som att svensk politik återgår till nollpunkten. När det verkligen brände till i dag så var den enda vuxna i rummet Magdalena Andersson.

På sätt och vis har cirkeln slutits tillbaka till tiden före Fredrik Reinfeldt, till Göran Perssons dagar. Då var Socialdemokraterna solen som övriga partier cirklade runt och högersidan dominerades av misstänksamhet och rävspel inte helt olikt M:s och KD:s krypskytte på C.

Det innebär faktiskt ganska stora möjligheter för Socialdemokraterna inför det kommande valåret. Även om resan hit varit lite väl skakig.

Och än så länge har Sverige faktiskt aldrig haft någon kvinnlig statsminister även om Magdalena Andersson i sju och en halv timme under gårdagen faktiskt var vald till det.

Nästa gång hinner hon förhoppningsvis tillträda.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu.