De två Lars Keplarna är för fina för att se på tv

Missen gör att jag lägger ner boken i vrede

Jag sitter i stillhet framför teven och undrar om Ruben Östlund någonsin öppnat en tidning. Huvudkaraktären i The Square, en obskyr dansk kulturman som hamnat i blåsväder, sitter och bläddrar mellan de tre uppslag som tillägnats hans tabbe i en kvällstidning.

TRE UPPSLAG.

Sex sidor! Så mycket utrymme hade möjligtvis Carl XVI Gustaf fått om han uppträtt naken i Las Vegas. Den som gjorde den nyhetsvärderingen borde få sparken omedelbart och presskortet indraget.

Den här företeelsen – Östlund är inte ensam – har börjat irritera mig till den grad att jag skriver upp varenda filmskapare eller författare som misslyckats med att porträttera journalistik trovärdigt. Listan är vid det här laget lång.

Paret bakom Lars Kepler, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.

Låt oss till exempel tala om Lars Kepler. Det märks i böckerna att författarna – ett svenskt par – älskar att göra research. De älskar det kanske lite för mycket. Det är knappast för läsarens skull som de stackars läkarna i boken tvingas förklara varje ingrepp och medicinskt förlopp på en sådan detaljnivå.

Trots detta har de inte en susning om hur nyheter fungerar. Den låtsasvärld de byggt upp med sådan möda raseras på ett ögonblick så fort media dras in i berättelsen.

I vilken galax skulle en stor kvällstidning publicera en helt okänd fåntratt till doktors namn på en löpsedel?

I Hypnotisören upptäcker herr Erik Maria Bark att hans namn står på löpsedlarna. Han har blivit uthängd, och får reda på det först när Amnesty ringer och ber om en kommentar.

Amnesty? Skulle Amnesty hinna före tidningarna? Och framför allt – i vilken galax skulle en stor kvällstidning publicera en helt okänd fåntratt till doktors namn på en löpsedel? För det första vore det fruktansvärt oetiskt. För det andra är det fullkomligt ointressant för läsarna eftersom ingen vet vem herr Bark är. För det tredje skulle han ha blivit kontaktad av tidningen innan publiceringen.

När vi ändå är i gång vill jag passa på att såga en sista populär kulturskapelse, Kärlek och anarki på Netflix. I senaste säsongen går en sårad kvinna till media för att tala ut, med villkoret att hon ska få godkänna texten innan publicering. Hon ångrar sig, men journalisten tänker publicera ändå eftersom han vill komma upp sig.

Så här gör man då: 1. Slår på datorn. 2. Öppnar mejlkorgen. 3. Skickar ett mejl till den sviniga journalistens chef. Problemet löst.

Beror det på självupptagenhet? Är dessa stora skapare för upptagna av sina egna grandiosa tankar och idéer för att orka glo på Aktuellt? För fina för att ens snegla åt dagens löpsedlar?

Förhoppningsvis kan några av dem ta till sig av kritiken och överväga att köpa en tidning, om inte annat så åtminstone när de själva blivit intervjuade.

Följ ämnen i artikeln