Ingen kan trösta ett 8-årigt flyktknytte
I dag är det riktig måndagsvardag igen. Skolorna har öppnat och föräldrar oroar sig för sina barn. Är han ensam? Kommer hon att känna sig trygg? Några småttingar kan läsa, andra inte.
Ett barn i min närhet tycker om boken ”Vem ska trösta knyttet?” av Tove Jansson.
”Det var en gång ett litet knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus”, börjar den.
Knyttet är ensam och tänder lampor för att inte vara rädd på nätterna. Jag tänker på knyttet när jag läser om 8-åringen som flydde från terrorgruppen IS. Föräldrarna tog med barnet till en flygplats eller tågstation, nu bor barnet i ett svenskt familjehem och har fått uppehållstillstånd i drygt ett år. Men på grund av de nya asylreglerna får barnet inte återförenas med sina föräldrar.
Ett säkert barn, men ett ensamt barn.
Advokaten Viktor Banke förklarade för Dagens Nyheter att regeringen hade kunnat göra ett undantag för så små ensamkommande barn, men det har alltså inte gjorts. Den ensamma 8-åringen är den första konkreta illustrationen av hur den nya asyllagen fungerar i praktiken. Det är hjärtslitande
nu. Men snart har vi nog vant oss. Människor och nyheter fungerar så, att efter ett tag går det inte längre att ta in.
I en annan bok, ”Sapiens” beskriver författaren Yuval Noah Harari hur andra arter, exempelvis apor, aldrig tänker på varelser utanför den egna flocken.
En ensam isbjörn går inte runt och funderar på hur andra isbjörnar har det när isarna smälter. Utan instinkten säger: Nu ska jag och mina barn överleva och ha det så bra som möjligt.
Människor är unika på många sätt, just eftersom vi kan fundera på hur personer vi aldrig mött har det. Vi kan läsa en bok om ett knytt och känna med den varelsen, men samtidigt bo i ett land där riktiga barn inte får återförenas med sina föräldrar. För 8-åringen är inte ensam i världen. Det finns en mamma och en pappa som kan trösta knyttet, men på grund av den nya lagen går det inte.
Det handlar inte bara om 8-åringen. Det handlar också om oss.
Att vi har fastnat i en argumentation där det upprepas och upprepas att asylreglerna måste vara hårda. För myndigheternas skull, för vår skull, till och med för flyktingarnas skull.
Det upprepas till allt annat verkar ologiskt och falskt. Men det spelar ingen roll hur många gånger Socialdemokraterna förklarar för 8-åringen att Sverige behöver en andningspaus. Barnet är fortfarande utan sina föräldrar.
Men även knytt växer upp. Det gör bokens knytt, och hela boken vänder när knyttet säger såhär: ”Nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra”.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.