När Kristersson solar sig i strålkastarljuset
Medan maktspelet kokar i Stockholm fortsätter livet som vanligt runt om i Sverige.
Någonstans väntar en ung kvinna sitt första barn. Hon har foglossning och fruktansvärt ont, men vågar inte sjukskriva sig för hon litar inte på systemet.
Om Försäkringskassan skulle säga nej klarar hon aldrig av amorteringen på det nya radhuset. Då måste de flytta. Då jobbar hon hellre vidare med värken och de allt tätare sammandragningarna.
Just nu hoppas hon bara på en förlossningsplats.
Hon vill inte föda på någon ödeväg en timme från nästa kvinnoklinik.
Medan Annie Lööf syns i morgon-tv går en utmattad lärare till jobbet. Efter 180 dagars sjukskrivning var hon tvungen att gå tillbaka till skolan för hon hade inget val. Försäkringskassan tyckte att hon kunde lämna lärarjobbet och ta något enklare, men hon vill undervisa. Hon älskar sitt jobb trots att hon är så outhärdligt trött.
På långt håll hör hon barnen på skolgården och inser att hon måste orka med ännu en lång arbetsdag. Sent i kväll kommer hon att vara klar med betygen och allt annat pappersarbete.
Medan Stefan Löfven vägrar att svara på journalisternas frågor får en medelålders man sitt cancerbesked. Han har väntat i kön till primärvården och i kön till det stora sjukhuset. Nu väntar han på en tid för operation. Han är rädd och hoppas att han inte behöver vänta för länge. När han ringer och tjatar svarar en sköterska vänligt att hon gör allt hon kan.
På nätet har han läst om den som dog i väntan på sin canceroperation. Det gör honom rädd.
Medan Ulf Kristersson solar sig i strålkastarljuset går en kvinna på kvällsskiftet i hemtjänsten. Hon cyklar mellan de äldre brukarna och det måste gå undan för tiden är utmätt för den som är gammal. Medan Jimmie Åkesson syns utanför riksdagshuset rotar en man igenom papperskorgarna längs Drottninggatan.
Medan Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt firar sina framgångar, medan politikerna spelar sitt spel och vi i medierna hänger på, fortsätter livet som vanligt för alla de som oroar sig.
Frågan är om valrörelsen någonsin handlade om de sjuka, de trötta och de rädda.
Några av dem ställde kanske hoppet till Sverigedemokraterna, men inte kommer SD att bry sig om de sjuka, de stödjer hellre borgerliga skattesänkningar och då lär det inte bli några pengar kvar till förlossningsvård och sjukpenning.
Andra röstade som vanligt rött, men frågan är om ens Socialdemokraterna orkar driva välfärdsfrågorna i den nya politiska kaoset. De har väl fullt upp med att försvara sina egna mandat.
Kanske får vi helt enkelt börja om från början och engagera oss i fackföreningar och förbund som kan driva allas rätt att leva anständiga liv.
Det kan låta högtravande, men det är nu vi måste organisera motkraften.