Bränn alla talepunkter, Magdalena Andersson

En underbar process, sa Elvy Söderström. Det var torsdagen den 29 september och hon hade just avslöjat att Magdalena Andersson föreslås till partiordförande för Socialdemokraterna. Öppenheten hade varit så total att samtliga medlemmar stod nu bakom Magdalena, sa valberedningens ordförande, som på det särskilda socialdemokratiskt intimiserande sättet lyckades förvandla den kompetenta finansministern till sitt förnamn redan på första träffen.

Ett stöd av samtliga medlemmar är inte dåligt. Men en öppenhet som resulterade i ett hundraprocentigt stöd, uttryckt av samtliga partidistrikt kan te sig totalitärt för den oinvigde.

Nu tror jag det kan bli bra med Magdalena Andersson. Jag ser ingen annan. Framförallt handlar det om något jag hörde på pressträffen.

Låt oss kalla det Magdalena Anderssons nya röst.

Tidigare som finansminister var presentationerna stolpiga. Talepunkter, dikterade och inrepeterade som en skolpjäs. Det är en sjuka att vi fått en politik där rädslan att säga fel är större än viljan att säga något väsentligt, kanske rent av vackert. Magdalena Andersson är bra på att prata. Politik är i stor del språk.

Som finansminister har det varit glosförhör. Man har sett post-itlapparna glida förbi den inre synen. Hon har säkert haft mycket hjälp av sin studieteknik från Handels i det där.

När hon nu klev fram som kandidat till partiledarposten hade något lossnat. Rösten var starkare. Talepunkterna borta. Det var ett tydligt budskap om brott och segregation, vinstjakt i skolan och resurser till välfärden. Det fanns en frihet i språket som var ny. En fånge som lossats från järn.

Tanken gick till två tidigare partiledare, även de kvinnor. Mona Sahlin och Anna Kinberg Batra. Bägge mycket verbala, roliga, vassa. Men som partiledare förvandlade till stela ”statsministerlik”. Rädslan att säga fel tog överhanden. Talepunkterna tvingande. Språket som varit deras frihetens rike, blev deras fängelse. För att personer i staben bestämt så. Säg bara detta så blir det mindre dåligt.

Valrörelsen 2010. I den sista debatten visste Mona Sahlin att hon inte skulle besegra Fredrik Reinfeldt. Plötsligt var hon där. Plötsligt var hon bra. Plötsligt var hon en politiker som om hon fått vara sitt sanna jag, det som på gott och ont var Mona Sahlin, hade kunnat besegra Fredrik Reinfeldt.

Talepunkternas diktatur har ett starkt grepp. Men vi suktar alla efter äkta människor. Som ibland säger fel, men svarar på frågan som ställs. Som lyssnar, grubblar, har en egen åsikt som hänger ihop med något mänskligt.

Om Magdalena Andersson kan fortsätta vara befriad och känna att hon inte bara har socialdemokratins stöd, utan även ordförandens ansvar att forma sina egna ord om vad socialdemokrati är i en svår tid. Då kan detta bli bra.

Får jag önska en sak är det just detta, att de i staben inte tillåts mala ner henne.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.