Svantesson kan bli slutet på historien
Klimathelvete på väg och regeringen rycker på axlarna
Det är svårt att ta in, men det var faktiskt det här svenska folket röstade för. Samtidigt som FN-chefen varnar för ett "klimathelvete" har regeringen givit upp den svenska klimatpolitiken. Finansministern rycker på axlarna.
Det borde vara politiskt omöjligt, men Elisabeth Svantesson vet nog vad hon gör. Många av hennes väljare är ganska trötta på pratet om en kommande klimatkatastrof.
På något sätt kan jag förstå dem. Det har varit många larm om jordens undergång genom åren. Och ännu har den ju inte inträffat.
De första jag själv kommer ihåg från 60- och 70-talen handlade nog om kemikalier. DDT, kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr på banvallarna. Rovfåglar vars ägg fick så tunna skal att de krossades under ruvningen och fiskar som dog i massor. Sådana saker.
Det har varit många larm om jordens undergång genom åren
Sedan pratade vi om kärnkraften. Härdsmältor, avfall som kommer att vara livsfarligt i tusentals generationer. Ebba Busch och Ulf Kristersson kanske har glömt, men för ganska många av oss väcker ortsnamn som Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima en känsla av att stirra rakt ner i avgrunden.
Skulle vi undgå att utplåna livet med kärnkraft fanns ju alltid kärnvapnen, kapprustningen och atomvintern. Alla som upplevde det kalla krigets slutskede tvingades inse att det verkligen fanns planer för att utplåna livet. På riktigt och med avsikt.
Så där skulle jag kunna fortsätta. Svavel och försurning, ozonhål och pandemier som skulle ödelägga mänskligheten. Terrorister, oljekriser, övergödning och globalisering. Det är väl inte så konstigt om somliga tänker att pratet om klimatkatastrofer och den ödelagda biologiska mångfalden är ännu en undergångsprofetia, snart redo att ersättas av något annat.
"Va fasen, vädret har väl alltid ändrat sig".
Det är fel slutsats, och inte bara för att hotet om klimatkatastrofen kanske skiljer sig från alla andra hot vi har sett mot mänskligheten eller planeten.
Det går inte att rycka på axlarna eftersom nästan alla de där larmen har handlat och handlar om sådant som verkligen hotat livet på jorden. Om vi undgått de svartaste framtidsbilderna så beror det på att farorna togs på allvar.
Kärnkraftens faror är långt ifrån borta, men om alla ryckt på axlarna skulle vi ha sett ändå fler olyckor. Och utan nedrustningsarbetet av politiker som Olof Palme och Willy Brant hade det kunnat gå riktigt illa.
Var finns den insikten i dag, när atombomberna sprids över världen?
Precis samma sak gäller de andra larmen. När någon i dag kan se ormvråken cirkla i sommarhimlen eller berguven ropa i vårvinternatten så beror det på att kvicksilvret är borta från utsädet och att DDT har förbjudits. Om vi inte längre pratar om ozonhålet så beror det på att kylskåpstillverkarna och producenterna av hårsprej tvingades tänka om när freonet förbjöds.
Om försurning inte längre står högst på dagordningen så beror det på katalysatorer och att svavelutsläppen begränsats. Och om somliga vatten återfått lite av sin livskraft är det ett resultat av bättre reningsverk och att tvättmedel inte längre innehåller fosfat.
Enskilda människor har gjort skillnad, med protester och med sina livsval. Men om det är något de senaste 50 åren kan lära oss är det att det dessutom behövs politik. Utan politiska beslut skulle inte gifter som DDT ha försvunnit. Och då skulle inte heller den svenska stålindustrin ha siktat på kolfritt stål eller den svenska fordonsindustrin på fossilfria bilar om några få år.
Jag förstår om många människor tänker att allt kommer att ordna sig
Jag förstår som sagt om många människor väljer att tänka att allt kommer att ordna sig. Det har det ju gjort förut.
Men jag är bekymrad när jag inser att vi valt en regering som har en precis lika avslappnad inställning. Då kommer det nämligen inte alls att ordna sig.
Det skulle kunna bli slutet på historien, på riktigt.