Stackars Kristersson, han blir ju utpressad
Det här blev nog mer förödmjukande än han föreställt sig
Det har gått över sju månader sedan valet men vi vet fortfarande inte riktigt vad vi har att göra med.
Ulf Kristersson är statsminister, i bemärkelsen att han bor i Sagerska palatset och kindpussas med grannländernas regeringschefer emellanåt. När han visar upp sig för pressen här hemma står det ”Regeringen” på podiet, de tre kronorna en liten kvalitetsstämpel från avsändaren.
Men intill honom på samma pressträffar står allt som oftast en sverigedemokrat, denne också bakom en talarstol med regeringssymbolen på.
Det hela är lite luddigt. Även samarbetspartierna själva verkar osäkra på vad som gäller.
Journalister blir lätt bortkollrade. Vem är det som bestämmer egentligen, vilka är det vi granskar?
När de tog i hand på Tidö slott i höstas måste Ulf Kristersson ha känt sig mäkta belåten. I avtalet stod att partierna inte fick kritisera varandra, han föreställde sig nog att han tämjt monstret och lagt en stadig grund för mandatperioden.
Det hela utvecklades i stället snabbt till ett utpressningsdrama inför öppen ridå. Kristersson hinner knappt öppna munnen innan Åkesson vrider om hans arm, hotar med att ta ifrån honom allt. Avtalet gäller bara åt ena hållet och inget kan hindra Sverigedemokraterna från att förödmjuka regeringen.
Det är svårt att veta om man ska lyssna på ministrarna eller de sverigedemokratiska talespersonerna. Pressmeddelanden på regeringen.se står emot Mattias Karlssons nattliga twittrande, Johan Pehrson säger en sak och Jimmie Åkesson en annan, Romina Pourmokhtari verkar fast i dragkamp med Oscar Sjöstedt.
Journalister blir lätt bortkollrade. Vem är det som bestämmer egentligen, vilka är det vi granskar?
Oppositionen har det inte heller lätt. I takt med att Sverigedemokraterna vuxit har de rödgröna brottats med vilka som egentligen är de politiska huvudmotståndarna. Nu har vi på papper att SD är större än Moderaterna. Vänstern sitter i opposition med Centerpartiet, nyliberalismen är inte längre hotet.
Det är betydligt svårare att debattera om man inte vet vem eller vad man debatterar mot.
SD ska ha ner reduktionsplikten till noll, Pourmokhtari är inte övertygad. Johan Pehrson ser Tidöavtalet som ett arbetsdokument, Jimmie Åkesson betraktar avtalspunkterna som villkorslösa. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) säger att inskränkningar i patientens rätt till tolk är olagliga, Sverigedemokraterna att de är ett måste.
Ulf Kristersson är nog inte bara missnöjd med situationen. Visst är maktkampen förödmjukande, men det kan också vara praktiskt med en förvillande ansvarsfördelning. Då behöver man inte stå till svars för sin politik.
Men visst är det svårt att se ut som en landsfader när sverigedemokratiska busar ständigt rycker en i slipsen.