Mejla

Pernilla Ericson

Terroristen lyckades inte döda kärleken

I Johan Hiltons ”Vi är Orlando” ger överlevarna sin bild

Publicerad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Orlando-bor tatuerade in hbtq-klubben Pulses logga i solidaritet med de överlevande.
Foto: TT
Orlando-bor tatuerade in hbtq-klubben Pulses logga i solidaritet med de överlevande.

Det var en trygg plats. En plats för nya möten, dans, ragg, lek och skratt. Så när skotten taktfast började smälla, trodde besökarna på hbtq-klubben Pulse att det var en ljudeffekt.
“Först trodde jag att det hörde till musiken. Så jag dansade”, säger överlevaren Christopher Hansen.
“Jag stod där och dansade till ljudet av andra människors död.”

Massakern på Pulse i Orlando den 12:e juni 2016 var den dittills dödligaste masskjutningen i USA:s historia. Författaren Johan Hilton berättar om dådet genom ett lapptäcke av röster i boken “Vi är Orlando”. Han har pratat med överlevande, anhöriga, ögonvittnen, poliser och vårdpersonal, och bit för bit målar han upp vad som skedde. Där finns berättelser om golv kladdiga av blod, om lukten av järn, om att trängas tätt ihop i toalettbås samtidigt som skotten smäller utanför. Mobiltelefoner ringde förgäves på döda kroppar.

Terroristen hoppades att hans namn skulle bli världsberömt, och Hilton vägrar föredömligt att bidra till det.

Terroristen som sköt var bland annat beväpnad med ett automatvapen. Den typen av vapen som återkommer vid masskjutningar och skolmassakrer i USA, eftersom det i landet är en rättighet att kunna beväpna sig som en soldat i krig. Johan Hilton ägnar sig endast flyktigt åt massmördaren. Hilton skildrar hans bakgrund lite kort, IS-sympatierna och hans förvridna motiv, men nämner honom inte vid namn. Hbtq-klubben var terroristens tredjehandsval, eftersom andra nattklubbar hade bättre säkerhet. Terroristen hörde redan från platsen för massakern av sig till medier. Han hoppades att hans namn skulle bli världsberömt, och Hilton vägrar föredömligt att bidra till det.

I stället är det de drabbade som är i fokus, och de anhöriga som inifrån klubben nås av nödrop. Mobilbatterier tickade ner likt sand i timglas, när de instängda försökte nå sina närmaste. Terroristen försökte hålla polisen borta genom att hota med sprängdåd. En lösning blev då till slut för polisen att spränga sig in genom en vägg, och ta ut klubbesökarna den vägen. På en uppsamlingsplats märktes de sedan med färger – gult, grönt och rött – utifrån hur illa däran de var. Massmördaren sköts till döds.

Det är dåden i västvärlden som främst belyses i media, trots att länder som Afghanistan, Irak, Nigeria, Pakistan och Syrien är särskilt drabbade av terrorism. De överlevandes berättelser är ofta likartade, också det mänskliga ljus som återkommer och flätar samman vittnesmål.

Som ungdomarna på Utöya, som medan kulorna dundrade höll igen skottsår med sina händer för att förhindra kamrater från att förblöda. I Orlando höll 26-årige överlevaren Joshua om skottskadade Rodney, 27, i en björnkram under transporten till sjukhuset, för att stoppa blodflödet. Inne på nattklubben försökte en läkare in i det längsta att lägga tryckförband med hjälp av kläder och sin kroppstyngd. Efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm öppnade människor upp sina hem för nödställda, och tiotusentalts manifesterade senare på Sergels torg i en kraftsamling för kärlek och solidaritet. Även andra erfarenheter flätar de drabbade samman.

Överlevarna från Pulse plågades svårt av posttraumatiskt stressyndrom efteråt, med sömnsvårigheter, ångest och depression. Ett ljud kunde slunga dem tillbaka till natten för massmordet. Flera skadades för livet.

Men så många slöt upp till stöd, även där samhället svek. Uttryck för solidaritet syntes – och syns fortfarande – över hela Orlando. Pengar samlades in och fördelades. Öppet homofobiska kyrkor svängde över i hjälpsamhet. Begravningar samlade i vissa fall tusental, minnen delades över tända ljus. Många talar om en fortsatt ökad öppenhet, om sammanhållning och utsuddade gränser.
När Johan Hilton håller i överlevarna, och inte släpper dem efter att de braskande rubrikerna tagit slut, så visar han på något viktigt.

Sorgen och traumat finns kvar. Men också solidariteten, öppenheten och kärleken.

Av: Pernilla Ericson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.