Anders Tegnell hade nog rätt trots kritiken
Vårt misslyckande ligger i att döden är så ojämlik
Till Hart Island i New York City kommer de som ingen frågar efter. Ön är liten och delvis täckt av skog, bara 1,6 kilometer lång och 500 meter bred.
Här ligger Potter's field, USA:s största massgrav.
Sedan inbördeskriget, på 1860-talet, har ungefär en miljon människor begravts här. En sista viloplats för stadens fattiga, bortglömda och ensamma. De enkla träkistorna läggs i rader och staplas på hög. Sedan skottas gravarna igen.
Under Coronapandemin kommer ungefär var tionde som dött att begravas här. Det visar nya siffror från "MISSING THEM" ett projekt för att minnas de New York-bor som gått bort i covid-19. Antalet begravningar 2020 var högre än vid toppen av AIDS-epidemin 1988.
Potter's field är klassamhällets slutstation. Överallt har corona slagit hårdare mot arbetare, mot etniska minoriteter och mot fattiga. Nästan ingenting är så ojämlikt som döden.
I På liv och död (Max Ström 2021) utgiven av Svenska Kommunalarbetareförbundet intervjuas Patric Carsana, gravgrävare på Skogskyrkogården i Stockholm.
"Jag har jobbat här i trettio år, men det här är den största katastrof jag sett. Större än både Estonia och tsunamin." säger han.
Även i Sverige har just minoriteter drabbats stenhårt. Mellan 1 april och midsommar 2019 hölls 75 begravningar på Skogskyrkogården, varav en tredjedel muslimska. 2020 nästan tredubblades antalet under samma tid till över 200 och hälften av dem var muslimska.
"Den största psykiska pressen var i början, innan man visste hur allt skulle hanteras. Nu har vi hittat ett arbetssätt som fungerar för oss. Vårt ansvar mot Stockholm är att vi ska få ner de avlidna i jorden, det får inte fallera. Och det har det inte heller gjort", säger han.
Inför påsk 2020 skrev Aftonbladets ledarsida en text med rubriken Anders Tegnells budskap är att vi kan tänka själva. Vi ville uppmana människor att ta ansvar och stanna hemma istället för det traditionella påskfirandet. Det blev den första av många högtider som har fått ställas in sedan dess.
"Vi hanterar rädsla olika. Vissa kör ut mat för att äldre ska kunna hålla sig hemma, andra bemannar nattskift eller städar extra i sjukvårdens lokaler. Och några skriver arga upprop mot Anders Tegnell." skrev vi, en smula syrligt
Sedan dess har konflikten om Sveriges strategi fortsatt. Jag upplever att kritikerna har blivit allt mer högljudda och oförsonliga i takt med att substansen i deras invändningar har tunnats ut. När siffrorna för överdödligheten kom i januari 2021 visade det sig att Sverige låg bättre till än de flesta andra.
"Överdödligheten i Sverige bland de lägre i Europa" konstaterade Dagens medicin.
Enligt DN, som sammanställt siffror från SCB och Eurostat klarade sig 8 länder bättre än Sverige och 22 länder sämre. Och skillnaderna är mycket stora. De värst drabbade låg på omkring 20 procents överdödlighet medan Sverige stannade på 8 procent. I Norge dog färre än normalt.
Så vad säger egentligen detta?
Vi har över 13 000 döda med covid-19, hur man än räknar är det alldeles för många och betydligt fler än övriga nordiska länder.
Men ja, jag tror det säger några viktiga saker.
För det första att vi fortfarande inte riktigt begriper oss på detta nya virus. Under första vågen klarade sig Östeuropa och Portugal bra och hyllades, under andra vågen slog smittan till med full kraft. Regioner bredvid varandra i samma land har drabbats helt olika. Länder med lockdown, krav på munskydd och hårda restriktioner som Italien, Belgien, Frankrike och Spanien har drabbats mycket hårt medan ett land med mildare restriktioner, som Sverige, inte har haft lika hög överdödlighet.
Om lockdown och obligatoriska munskydd hade varit en sådan universallösning som det låter i debatten borde det ha märkts vid det här laget.
Siffrorna säger också att Anders Tegnell nog hade rätt, trots kritiken. Det fungerade med vår "frivilliga" linje i Sverige, människor har i allt väsentligt faktiskt gjort som de ska. Och vårt samhälle har hjälpligt kunnat fortsätta fungera.
På längre sikt kommer sannolikt beslutet att inte stänga skolor visa sig vara det viktigaste av allt. Vi får aldrig glömma att priset för nedstängningar är ökad psykisk ohälsa, ensamhet, missbruksproblem, våld i nära relationer och att barn far illa. Även den ökande arbetslösheten är ett gigantiskt folkhälsoproblem som kommer att få stora konsekvenser med tiden. Så förhoppningsvis har vi med den svenska linjen lyckats undvika en del av detta.
En dag kommer munskydd, ord som "social distansering" och skyltarna med "Tillsammans stoppar vi smittan" att vara bleknande minnen
Vårt misslyckande ligger på ett annat plan, i ojämlikheten. I att arbetarklassen som stod i första linjen glömdes bort. I att vi stod handfallna när farsoten slog så hårt mot vissa grupper. Och till skillnad från viruset är de sociala skillnaderna ingen nyhet.
Vi visste mycket väl att klass och hälsa är siamesiska tvillingar.
Så hur kunde detta bli så fel när smittan kom? Här finns ett politiskt ansvar att utkräva.
Enligt New Yorks myndigheter kommer massgraven i Potter's field att vara full 2027. Skogskyrkogården fick kapacitetsproblem under corona och ett helt nytt muslimskt kvarter har anlags vid Strandkyrkogården i Tyresö några kilometer bort. Pandemin är inte över.
Ändå är påsken glädjens högtid, berättelsen om hur livet övervinner döden. Både våren och vaccinet är i antågande, även om båda verkar ta god tid på sig. Snart är de ljusa sommarnätterna åter här och vardagen kanske inom räckhåll.
En dag kommer munskydd, ord som "social distansering" och skyltarna med "Tillsammans stoppar vi smittan" att vara bleknande minnen. Någonting som hände för länge sedan. Vad kommer vi då att tänka, vad kommer vi då att minnas?
Kanske, tänker jag, att livet trots allt gick vidare.
Och förhoppningsvis att vi faktiskt lärde oss något till nästa gång.