Juholt kan ha svaret på högerpopulismen

Det finns något osunt med ett parti som säger upp bekantskapen med gamla ledare

Håkan Juholt håller förstamaj-tal på Stortorget i Sölvesborg. I Sverigedemokraternas allra heligaste.

Söndagen 15 januari 2012 sent på kvällen irrade jag längs en lång korridor på Högfjällshotellet i Sälen. Jag hade blivit lovad en intervju med Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt.

Folk och försvars rikskonferens hade börjat några timmar tidigare och dagen efter skulle han göra sitt första stora framträdande på nästan en månad.
Välkomstmiddagen var över och de flesta av konferensens deltagare hängde nu i pianobaren.

Det visade sig att Håkan Juholts stab höll till på hans hotellrum. Intervjun fick hållas över nattygsbordet. Hans internationella expert tog emot, men satte sig sedan i rummet bredvid. Övriga hade gått och lagt sig.

Min första tanke var att han såg så ensam ut.

Jag ville inte prata om alla skandaler som rullats upp året innan utan om säkerhetspolitiken. Det är ett område där Håkan Juholt alltid har briljerat. Vid nattygsbordet målade han upp en helt ny säkerhetspolitisk analys av vilka hot och risker Sverige stod inför. Han såg konturerna av en annan spelplan än den alla andra på konferensen diskuterade.

I Juholts analys stod de sociala spänningarna i centrum, inte bara den militära balansen. Han såg hur ökad ojämlikhet både inom länder och globalt höll på att forma en ny slags polarisering. Dessa klyftor, om inget gjordes, skulle snart övergå i mer traditionella säkerhetspolitiska hot.

Kraften för förändring, ansåg han, skulle på 2010-talet komma underifrån. Eliternas värld var på väg bort och något annat skulle födas istället.

Intervjun publicerades aldrig. Dagen efter anklagade Juholt på en pressträff SD för att ha avskaffat den allmänna värnplikten vilket var fel, Jimmie Åkesson satt inte i riksdagen när beslutet fattades. Och så var en ny cirkus igång. En vecka senare hade Håkan Juholt avgått.

Men jag tänker ibland på vad han faktiskt sa där i Sälen.

Alla blev så överraskade när eliterna några år senare fick på nöten, genom Donald Trumps gräsrotsrörelse, Frankrikes gula västar och Brexit.

"De glömda männen och kvinnorna i vårt land ska inte vara glömda längre", sa Trump i sitt installationstal.

Det skulle nog Håkan Juholt också ha kunnat säga i den regeringsförklaring han aldrig fick hålla.

Inte för att Trump och han skulle dela lösningar, men för att Håkan Juholt flera år före alla andra såg kraften i just den tidvattenvåg som idag driver västvärldens politiker framför sig.

Jag är inte förvånad över hans framsynthet, Juholt har alltid haft förmågan att se runt hörn.

En gång för nästan 20 år sedan var jag politisk sekreterare för Socialdemokraterna i försvarsutskottet där han var vice gruppledare och ordförande i Försvarsberedningen. Han var likadan då, alltid två eller tre steg före i analysen.

När jag ser Tom Alandhs dokumentär Partiledaren som klev ut ur kylan om Håkan Juholt, som ligger på SVT play, så slår det mig hur lite svenska folket egentligen har fått se av Juholts många bottnar.

Tom Alandh tecknar skickligt människan Håkan, snarare än politikern. Som en stor nallebjörn.

Precis så är han, hackar rödlök i kostym och plasthandskar, ska laga maten till gästerna själv och säger saker som "Jag tror att människor ska mötas över mat".

För honom har rollerna alltid varit omkastade, makten ska börja i Oskarshamn

Ingen utom Håkan Juholt kan som han prata om lingon i TV, om sina hundra isterband i frysen och om hur sill öppnar dörrar i toppolitiken.

Tom Alandh ringer lite demonstrativt upp några av de som var med när Juholt avsattes för att få reda på vad som hände. De vill inte berätta, vilket inte är förvånande. Varför han ringt precis fel personer är lite av en gåta.

Men därmed gör dokumentären halt vid idéernas port, vilket är lite synd. För även om Juholt är en stor nallebjörn – eller kanske duracellkanin – så är han inte bara det.

I grunden avsattes Håkan Juholt för att hans instinkter och politik inte var partiets instinkter och politik. Han ville något annat, och då tolereras inga misstag.

Eliten var så att säga inte överförtjust i analysen att dess tid var över.

Den tyske historikern Reinhart Koselleck myntade en gång uttrycket "vergangene Zukunft" – förfluten framtid – om den framtid som aldrig blev när historien tog andra vändningar.

Håkan Juholt som statsminister är ett exempel. Just den möjliga framtiden virvlade bort på Högfjällshotellet 2012.

Men tänk om?

Det Håkan Juholt visade är att vi nog läst den politiska kartan över 2000-talet fel. Den stora berättelsen börjar inte i de hunsades revansch utan i att eliten börjat se ner på de som föder den.

På senare år har högervänsterdimensionen kompletterats i debatten med en skala mellan frihetliga och auktoritära värden. Men om vi ska lyssna på Håkan Juholt handlar dagens politik bara delvis om detta.

Hans analys, språk och stil handlar istället om centrum mot periferi, om Stockholms "klegg" av politiker, PR-experter och journalister i mitten och gågatan i Oskarshamn i utkanten.

För honom har rollerna alltid varit omkastade, makten ska börja i Oskarshamn.

Hur hade en Socialdemokrati med den insikten hanterat Sverigedemokraterna?
Det är inte för sent än.

Håkan Juholt gjorde många misstag. Hans budget, där han inte höjde a-kassan, retade upp LO. De många turerna om Libyen gjorde att partiets internationellt engagerade surnade till. Hans felsägningar var notoriska. Kanske hade det inte hållit hela vägen oavsett.

Men den behandling Håkan Juholt har fått av socialdemokratin är ovärdig. Det finns något genuint osunt med ett parti som säger upp bekantskapen med gamla ledare. Och många av de idéer han stod för behöver diskuteras igen.
För handen på hjärtat, visst vore det underbart men en Socialdemokrati som brinner för något? Och visar att den gör det.

Håkan Juholt bör, liksom Mona Sahlin, få komma in i värmen igen. Den breda kyrka som är arbetarrörelsen behöver dem båda.

De flesta socialdemokrater gick trots allt inte med i januariavtalet.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten börjar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu

  • Anders Lindberg
    6 juni 2021

    Tack för dagens chatt.

  • 6 juni 2021

    Jag tycker det är skönt att politiker visar att de också är människor, med fel och brister. De är lite trist att se de här ledarna, som "växt in" i rörelsen och som inte har samma blick som vårdbiträdet, läraren, lokalvårdare och svetsaren. Juholt dokumentären visade Juholt som människan, hans engagemang osv.

    Birgitta

    Ja, det var en fin dokumentär.

    Anders Lindberg
  • 6 juni 2021

    Hur mycket har Socialdemokraterna växt sedan Håkan Juholt avgick?

    Ingrid Andersson Strömstad

    I Sifo vid avgången hade S 24,6, men i S interna mätningar har jag hört att det såg ännu värre ut. Folk jag pratade med då var oroliga att man skulle hamna under 20 procent.

    Sedan gick man upp en bit över 30 när Löfven tillträdde.

    Anders Lindberg
  • 6 juni 2021

    Hej Anders, känner du att det finns plats för den nya dimensionen, vinkelrät mot Vänster-Höger skalan? Finns det plats för en Frihetlig Socialism inom socialdemokratin?

    Det svenskarna på 1980-talet längtade efter var frihet från auktoritära och byråkratiska betong-sossar. Vi längtade inte efter en sönder-privatiserad och förstörd välfärd. Men Moderaterna lyckades lura alla att den enda friheten från DDR-Sverige var att låta Marknaden ta över. Jag tror att väldigt många egentligen längtade efter en frihetlig socialism med ett mänskligare ansikte.

    Frihetlig Socialist

    Just nu blåser inte vinden dit, men Mona Sahlin valdes ju 2007 på en önskan om mer frihetligare S så det var ju senaste gången.

    Min gissning är snarare att S går mer i samma riktning som i dag med lika delar pragmatism och regeringsduglighet som mål. Alltså ganska ideologilös.

    Anders Lindberg
  • 6 juni 2021

    Om Håkan Juholt sa många groddar. Så är det ingenting mot vad Stefan Löfven säger. Listan kan göras lång. Partiet behöver en partiledare som går igenom rutan.

    Gunnar Sträng

    Alla S-ledare har ju sina egenheter och går genom rutan på olika sätt.

    Löfvén är ju en motpol till Juholt nar det gäller stil och icke-yvighet.

    Men även Juholt var ju en motpol politiskt till Sahlin som i sin tur var en motpol till Persson.

    Anders Lindberg

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.